Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
TEATER OCH FILM
genant. När man märker att ett ömtåligt ämne
tas upp bara för pikanteriets skull blir man
inte gladare än av en oanständig historia. Det
finns litet för mycket av sådant orent uppsåt
i denna eljest ganska intelligenta studie i en
brådmogen pojkes känsloliv.
Paul Vandenberghe följer det gamla
triangelschemat mannen-hustrun-älskaren med
den variationen att den äkta mannen här är
utbytt mot sonen. Den sjuttonårige, tidigt
faderlöse Bob älskar sin vackra mor med en
häftighet som utesluter varje allvarligare tanke
på andra kvinnor och som gör honom
svartsjuk på alla män som närmar sig modern. På
en badort lär han känna en av sina litterära
idoler, en berömd romanförfattare gammal
nog att vara hans far, och mellan dessa två
uppstår en verklig vänskap, som från pojkens
sida färgas av romantisk hjältedyrkan. När
pojken kommer underfund med att hans
beundrade vän blivit moderns älskare, är det en
våldsam chock för honom. Hans rena
idealvärld störtar samman och han känner det som
om hans älskade skulle ha bedragit honom
med hans bäste vän. Endast tack vare de
äldres taktfullhet och tålamod avvärj es en
allvarlig kris och Bob kan gå ut i livet några
illusioner fattigare, bland annat den att hur
mycket man än tycker om en människa så får
man aldrig äga henne helt.
Intresset knyter sig helt till Bob, som är
den ojämförligt mest levande figuren i
persongalleriet, en friskus och ett problembarn
på samma gång, ett hetsigt stycke liv som
ännu inte pressats in i schablon. Författaren
har verkligen lyckats med honom och inte
dragit sig för att göra honom ibland ganska
tålamodsprövande. I Paris har han själv spelat
rollen; här anförtroddes den åt en adertonårig
debutant, Rolf Bergström, som tagit
teaterlektioner medan han var cykelbud. Experimentet
kunde ha utfallit sämre. Bergström hade inte
till det yttre lyckats slipa av typen, han var för
mycket av Anderssonskans Kalle nedstigen
från Söders höjder till en parisisk salong, han
hejade och stod i, rullade med ögonen och
gapade med munnen, och när han titt och tätt
tog till lipen märktes det att det kändes ovant
och fånigt för honom. Men han gick in för
uppgiften med oförställd och smittande glädje
och han var aldrig medveten och falsk. Dess-
utom gick det undan för honom så det
visslade om det, vilket man har skäl att vara
tacksam för, ty en mera rutinerad skådespelare
kunde lätt ha tänjt ut den långa rollen till
odräglighet. Rolf Bergström var rollen, man
fick i första hand acceptera honom som
verklighet och inte som konst. Den gästspelande
Ernst Eklund visade i verkningsfull kontrast
till detta sceniska naturbarn prov på sitt
lågmält soignerade komedispel och Esther Roeck
Hansen behövde inte gå utanför sitt register
för att ge illusion åt en kvinna som skulle vara
både god och åtråvärd, öm moder och klok
älskarinna i samma välklädda person. Claes
Thelander gav med sin sjuttonåring ett nytt
prov på sin ambition att ge personlig profil
även åt en liten roll. Georg Svensson
En kvinna är överflödig av Knud Sønderby.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
"Ensamma mödrar" brukar man kalla unga
kvinnor med barn av okänd far. Men den
verkliga modersensamheten är värre. Den
kommer när barnen växt upp och avvisar
vidare omvårdnad. Känslan av överflödighet
leder då till ömsom rörande men hopplösa
försök att bereda barnen någon tafatt glädje
och ömsom bittra förebråelser och taktlösa
erinringar om allt vad modern förr burit och
offrat. Förgäves. Intet hejdar den grymma
processen, vars slut är isolering och
undergång.
Vem har ej bevittnat denna tragedi, och hur
många har ej maktlöst nödgats spela med
i den. Den trettiofyraårige danske
romanförfattaren Knud Sønderbys fru Tang är ett
sådant fall. Hon sänds på vilohem för
"nerverna" av de vuxna barnen, som om det skulle
hjälpa — men det blir ju så dyrt, intalar hon
sig och kommer överraskande hem igen, mitt
i en liten tillställning, olägligt som vanligt.
Hon stör, mest för hon ordar så mycket om
att inte vilja störa. Dåren som hängt sig på
henne på vilohemmet kan hon förstå och få
mänsklig kontakt med, men till hennes egna
normala barn går inga bryggor. En ung
grobian ur vänskapskretsen kan driva grovt
med hennes känslor, utan att hon fattar ens
detta. Hon tar sig till att spionera och läsa
brev i lådor för att få en inblick, men far
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
