Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
genast i väg med felaktiga slutsatser. När hon
beskäftigt griper in för att ställa allt till rätta
i en sak, bryter hon bara sönder, är ej ens
i stånd att fatta vad hon ställt till, men får
långsamt bittert klart att hennes bortgång vore
mest befriande för de unga.
Ohälsa har hållit Elsa Widborg från scenen
över ett halvår. Denna roll blev hennes av
publik som kritik högt skattade återkomst.
Hon gav den med ett rastlöst, energiskt grepp,
som var nytt — hur liknande roller hon än
gjort förut — och med en diktion, vars
klarhet vittnade om att vilan gjort rent fysiskt
gott. Den har också skänkt henne iakttagelser.
Entrén, då hon rusar in och
fientligt-misstänk-samt ser åt höger och vänster, var säkerligen
gjord efter levande modell, många andra
detaljer likaså. Men det blev för mycken motorisk
oro, för många rent patologiska drag, som
utifrån murades in i rollen. Den miste
därigenom sin skrämmande allmängiltighet. Och
den varma kontakten med den sinnessjuke
förlorade hela sin beska meningsfullhet; blev
banal truism, ja, ej ens det.
Lysande var annars den bild, som
författaren och Yngve Nordwall etsat fram av
trau-matikern. För var gång man ser denne
utmärkte karaktärsskådespelare, förvånas man
alltmer över mångsidigheten och den absoluta
säkerheten i hans gestaltningsförmåga. I det
sällsamma samspelet med fru Widborg möttes
två skådespelargenerationer. Två slags
intensitet, Duses och Jouvets. Där den äldre
generationen tornar upp, gräver den yngre grottor.
Där den äldre demonstrativt lägger fram och
stryker under, arbetar det yngre idealet med
värden som konformitet, väsentlig detalj och
minsta medlets princip.
Pjäsens ungdomar stod i teknisk skicklighet
i skuggan av dessa båda, till teknikens art
emellan dem. Regissören Lars Levi Læstadius
hade nog kunnat ha rikt arbetsfält ännu i den
konversation, varmed författaren utrustat de
unga. Med sina flyktiga stämningskast kräver
den mycket, och kan ge mycket. Starkaste
intrycket bland fysionomierna gjorde Gunnar
Ekström som den stryktäcke Jörgen och Karl
Magnus Thulstrup som den hurtfriske,
syster-beskyddande sonen. Ebbe Lindé
Månen hak gått ned av John Steinbeck.
Göteborgs Stadsteater.
Steinbecks skådespel är vid detta laget så
känt att ytterligare omnämnande kan synas
onödigt. Dock ett par reflexioner i anslutning
till göteborgsframförandet.
Den oftast hörda kritiken är att Steinbeck
tecknat de ockuperande betydligt mindre
häm-ningsfria och militaristiskt enkelspåriga än
deras närmaste motsvarigheter i sinnevärlden.
Så har regien vid Stadsteatern förletts att
i sin tur söka retuschera Steinbeck genom att
på allt sätt låta "de fremmede" ryta, stampa
och bete sig obehärskat vid minsta anledning,
och även utan. Resultatet visar det hopplösa
i metoden. En hård och grym replik gör
största verkan om den serveras iskallt. Och
en vek replik blir ej hård för den forceras.
Steinbecks pjäs är en lågmäld pjäs. Det är
kanske dess svaghet, men framför allt dess
karakteristikum. Den kan fördärvas, men ej
förbättras, genom skrik.
Typisk var behandlingen av slutrepliken.
Borgmästare Orden återvänder inför döden
i tankarna till sin ungdomstid och dess
platon-idealism (ett fint psykologiskt drag) och
avrundar sina citat med de berömda raderna ur
"Faidon": "Kriton, vi äro skyldiga Asklepios
en tupp. Glöm ej att betala skulden!" —
"Skulden skall betalas", fullföljer vännen. —
Vid göteborgsföreställningen lät man nu
borgmästaren själv än en gång upprepa detta
"Skulden skall betalas" innan han fördes ut
— och det med en emfas och pondus som
det minst gällde att nacka alla tyskar, i stället
för att ge en sokratiskt stillsam antydan om
att livet är en sjukdom och att den som går
bort — kanske — går mot den bättre lotten.
Det är mig obekant om förgrovningen blivit
påhittad i Sverige eller frampressats av
amerikansk teater. Den röjer i alla fall dålig
smak.
Näst efter en lågmäld pjäs och en trosviss
pjäs är "Månen har gått ned" en
atmosfärpjäs. Det som teatraliskt brister i skott och
rosslingar har ersatts med de trånga rummen
inne och den tryckande naturen utanför. Snö
hasar från taken, karbidbelysningen flackar,
flingor och kall vind slår in genom ett
sönderskjutet fönster. Teatern hade märkligt nog
föraktat eller försummat att utnyttja dessa av
749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
