Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skulle leva i Arvid Perssons nya värld skulle
bli ett uns bättre än de som levde i Brita
Burenbergs gamla.
Föräldrarna till Harald Beijers sista bok
heta tydligtvis inte Inspiration och Arbete utan
Föresats och Arbete. Detta betyder emellertid
inte att det inte i den finns partier burna av
en stark och äkta inspiration. En sådan seen
som den där Paniken offrar en flaska visky
åt Gud står fulländningen nära. Det finns
slagg i denna bok, men bland slagget mycket
av det beijerska guldet. Och det lönar sig att
gräva fram det. Elisabeth Tykesson
Familjeläsning
GURLI HERTZMAN-ERICSON: En hand
i min. Norstedts 1943.
9:50.
Den granskare, som för första gången
öppnar en bok av Gurli Hertzman-Ericson,
frapperas av att här finna en romankonst, som
utan att äga några bländande egenskaper
bevarat sin i ordets goda mening traditionella
karaktär. Intimiteten, den fina interiörkonsten,
den ömsinta detalj iakttagelsen, det lätt
tår-beslöjade leendet — allt dylikt för tanken till
en romandiktning, som inte ens under
1800-talet var så omhuldad hos oss men alltjämt
skjuter friska skott hos våra vänner danskarna.
För att förstå vad jag menar, skall man läsa
ett sådant avsnitt som berättelsen om
jul-aftonsfirandet hos familjen Lundholm med
dess välmenta kurragömmalek mellan äldre
och yngre; alla spela en upprymdhet och en
högtidsstämning som de inte äga men tro sig
böra visa för de andras skull, och samtidigt
låtsar man sig vara duperad för att inte störa
spelet. Det är ett roande litet prov på den
förening av skälmaktighet och vemod, som
författarinnan helt stillsamt excellerar i.
Annars kan nog människoskildringen ibland
förefalla mer deskriptiv och essayistisk än
egentligen gestaltskapande; det gäller om
karakteristiken av fru Lundholm (sid. 66) och
skildringen av Evas konstnärskap (sid. 196).
Men det viktigaste är, att man får en levande
bild av den fine och noble gamle herre som
är bokens huvudperson. Gurli
Hertzman-Eric-son har inte behövt gå över ån efter vatten då
hon tecknat kamrer Lundholms anglosachsiskt
färgade liberalism av gammalt gott
göteborgsmärke; psykologiskt vederhäftigt och
övertygande visar hon upp, hur denna åskådning
genomträngt varje fiber hos denne och blivit
ett sinnelag, som i varje detalj bestämmer
hans handel och vandel. Själva fabeln må vara
föga märkvärdig — man läser likväl med
behållning om hur detta sinnelag och denna
livsstil konfronteras med tidens våldsgudar
och deras dyrkare, och när ett slitet och inte
slitningsfritt gammalt äktenskap hittar hem
till det väsentliga i form av ömsesidig
tolerans, gemensamma rättsbegrepp och viljan att
offra något för dessa, finner man det riktigt
motiverat och konsekvent genomfört.
Att ge en föreställning om en god
människa utan att bli jolmig, är bestämt ingen lätt
uppgift. Här har det i stort sett lyckats —
förhållandet till barnbarnet Kim tangerar dock
det sötaktiga — men kanske har boken sitt
främsta behag i den odefinierbara atmosfären
av gammaldags hygge och hemstämning. Om
det alltjämt finns familjer, där man bevarat
den vackra och trevliga sedvänjan att samlas
till högläsning kring aftonlampan, bör Gurli
Hertzman-Ericsons roman vara idealisk för
ändamålet. Särskilt för de yngre
familjemedlemmarna kan det vara nyttigt att veta, att
det en gång funnits en värld som den här
skildrade. Holger Ahlenius
Sönderfall
MARGARETA SUBER: Inga änglavingar.
Norstedts 1943. 9: 75.
Början av Margareta Subers bok är en
smula tung och trög. Det verkar också en
aning irriterande att se Stockholm förklätt
med fingerade gatunamn — det ger läsaren
en osäker förnimmelse av att författarinnan
går som katten kring het gröt. Varken
Strindberg eller Hjalmar Söderberg eller Agnes von
Krusenstjerna ansåg sig behöva tillgripa det
konstgreppet ens i sina nyckelromaner.
Ty "Inga änglavingar" är otvivelaktigt en
art av nyckelroman, fastän anmälaren för sin
del inte vågar avgöra hur långt parallellen
med verkligheten är genomförd. Den skildrar
ett fall av långsam själslig upplösning. Konst-
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
