Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nären Mattias Rossnick, en ganska flegmatisk,
varken varm eller kall natur, får sin dödsdom
av läkaren, han lider av en allvarlig
hjärtsjukdom, och vill han undvika risker måste
han också försaka mycket av det som varit
hans vegeterande livs goda. Denna dödsdom
och de försiktiga, snåla baktankar den drar
med sig bryter småningom ner hans moraliska
människa, berövar honom det lilla av
mänsklig värme och frikostighet han haft och gör
honom mot slutet till ett skadedjur som i ett
halvmedvetet begär efter hämnd på livet njuter
av att förstöra andra människors öden och
bryta deras illusioner. Denna sista del av
boken har en kuslig intensitet.
Det finns hos Vilhelm Ekelund ett ofta
återkommande begrepp: "morgon" — morgonen
i ett folks litteratur, hos en människa, i en
stämning, en blick. Det finns inte mycket
morgon hos Mattias Rossnick men det finns det
inte heller i författarinnans sätt att se på
honom. Det är en uppgörelse med en
människotyp och den förefaller mig innehålla
lidande mer än medlidande. Porträttet av
huvudpersonen är — alldeles oavsett om man
tänker på den eventuella modellen eller inte •—
alltför chargerat för att verka fullt trovärdigt.
Det står i en onödigt skarp kontrast till bokens
många ömsint och fint tecknade
kvinnoporträtt. Positiv inlevelse och negativ skär sig mot
varandra. Det är i huvudsak den rent
konstnärliga kritik man skulle vilja ge skildringen
som sådan.
Det vanskliga med romaner av detta slag
är ju att de ger en enda människas ensidiga
syn på problemet. Den konstnärliga
människoskildringen borde vara befriad och befriande
och ge mer av en rundsyn på den eller det
de skildrar, detta dock menat som en allmän
anmärkning och inte som ett underkännande
av den intensiva och kusliga rytmen i bokens
senare hälft.
Författarinnan har inlett sin bok med ett
citat av Nils Ferlin men det är nog en annan,
förlåtande rad av samme skald som
recensenten gärna vill tänka på när han slutit dess
pärmar och tänker tillbaka på dess personer:
"...men intet vet jag hur de innerst voro."
Gunnar Ekelöf
Förströelse
ALICE LYTTKENS: Lyckans tempel.
Norstedts 1943. 12:50.
Det drag av överansträngd ambition som
nog får sägas ha vidlådit tidigare böcker av
Alice Lyttkens, i första rummet "Falskt
vittnesbörd", har i huvudsak försvunnit från årets
roman, som inte är lika anspråksfull. Från
samtidens problemdebatt och erotiska
triangeldramer har hon här sökt sig tillbaka till det
gustavianska tidevarvet, dit hon förlagt en
bred borgerlig krönika. Det lätt arkaiserade
och förfranskade språk hon vinnlagt sig om
är tillskuret efter de schabloner som bruka
tillgripas när det gäller att återge 1700-talets
stil och ton, men moderna talspråksformer
som "sa" och "la" komma det hela att skära
sig; där finns också prov på slapp
journalistprosa av typen "Tyckte somliga", för att inte
tala om rena grodor som: "Ulrika hajade till,
när hon såg att han på vänstra bröstet bar
Nordstjärneorden" (sid. 496). Man behöver
bara lägga Alice Lyttkens’ roman bredvid
Levertins "Rococonoveller" för att få en
mätare på skillnaden mellan en fäsör och en
diktare. Men inom den ram som därmed
angivits har hon gjort ett duktigt arbete, en
ganska roande berättelse.
Vad man framför allt har nöje av i denna
alltför omfångsrika bok, är accessoarerna,
som äro fiffigt och kunnigt tecknade.
Författarinnan har gjort sig synbar möda med detta
men har också uppburit lönen. En rad
situationer och episoder synas vara kalkerade på
en Hillerströms borgerliga interiörer, en
Laf-rensens galanta gravyrer eller andra
konstverk, medan bellmanssången tonar i
bakgrunden. Manliga läsare tillhandahållas lagom
avmätta doser av vitt kvinnohull, skymtande i
dräkternas dekolletager eller bakom
himmelssängarnas draperier. I större historiska tablåer
skrider tjusarkonungen själv över scengolvet,
och klokt nog får han verka genom blotta
glansen av sin närvaro, genom egna repliker
och allurer. Från dramatiken härstammar
stilgreppet att låta de politiska händelserna
återspeglas i de samtal som föras på gator och
torg. Knepen äro alltså lätt genomskådade
men äro riktigt lustiga ändå. Vidare har den
stockholmska tids- och lokalfärgen anbringats
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
