Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en dröm, Vincent går som i trance i sin
nyvunna men till ännu dyrare offer avsedda
frihet. Hans väg fram till den avgörande — och
befriande — knivstöten skildras som en serie
av drömlika, halvmedvetna tillstånd av den
typ ur vilken just en sådan handling kan
mogna som egentligen innebär varken kärlek
eller hat utan bara ett avgörande, ett beslut,
en vändpunkt, en "action gratuite". Han är
ingen tänkande människa, snarare en
drömmare, och samtidigt en arbetare, en
handlingsmänniska. Han står hos Prokosch mera som en
symbol, förefaller det mig, än som en
egentlig människoskildring. Vad Prokosch i honom
och hans avgörande ögonblick skildrat är den
sekund då den allierade vågskålen sjönk, då
västmakterna efter år av nederlag tillvällade
sig — icke initiativet, ty det hade Rommel vid
tillfället i fråga i öknen, utan vissheten om att
initiativet var på väg och säkert skulle komma.
Prokoschs roman är egentligen en dikt — och
en mycket romantisk-lyrisk sådan — om
förhållandena i Europa, men man har ett intryck
av att han vet ganska litet om de lidanden och
det hat som borde ingå i hans personers
förflutna. Det finns alltför mycket blå
portugisiska atlantdimmor i hans bok. Några av
hans människor och något av hans
allmänmänsklighet skulle man ha god lust att känna
närmare, men både de och denna stannar tills
vidare på skissens stadium. Det bästa i boken
är det vaga, drömmande, spelet i kulisserna.
Översättningen innehåller en del
konstigheter, sålunda har Pindaros fått stå kvar som
Pindar medan Apollinaire översatts till
Apollinaris. Gunnar Ekelöf
Kulturdebatt
GUNNAR BRANDELL: Den europeiska
nihilismen. Bonniers 1943.
6:50.
Gunnar Brandells nya essaysamling har ett
klart syfte: "att belysa den europeiska
nihilismens viktigaste problem, frågan om dess
övervinnande". De flesta av bokens tretton
uppsatser behandlar också mer eller mindre direkt
uppkomsten och utvecklingen av eller
reaktionen mot denna "europeiska nihilism" sådan
den kommit till uttryck i särskilt de sista
decenniernas litteratur. Både som analytiker
och som polemiker har Brandell intressanta
och belysande saker att komma med. Han har
en stor beläsenhet, en avgjord essayistisk
talang och en påtagligt spekulativ läggning.
Men det är kanske den till det yttre
behärskade men innerst ganska upprörda tonen som
verkar starkast.
Det mognaste partiet är emellertid det som
representeras av de rent litterära essayerna.
Samlingen innehåller två som är utmärkta, en
om Malraux och en om Giono, och en skiss
som fint karakteriserar sambandet mellan
Lawrences paradisdrömmar och hans ständiga
förflyttningar. Det finns också en starkt
sympatiskt färgad men kanske inte så djupgående
studie över Lagerkvist, och slutligen har
Brandeli tagit ner Tolstoys "Krig och fred" från
bokhyllan och blivit slagen, som man blir, av
dess aktualitet, storhet och visdom. Men det
som driver läsaren av denna essaysamling till
den största aktiviteten och ur den synpunkten
ger honom den mesta behållningen är själva
debatten om nihilismen och dess övervinnande.
Det betyder inte att framställning och
polemik är särskilt klart genomtänkta. Tvärtom är
det kanske just blandningen hos författaren av
en viss bundenhet och en stark längtan till
frigörelse, av ett visst vacklande och en
obestridlig strävan efter fast mark, som framför
allt eggar läsarens reflexion. En tidigare
essaysamling av Brandell, "Bekännare och
uppfostrare"’, förmedlade ett markant intryck av dels
en stor positiv upplevelse: Nietzsche, dels
en stor negativ: Hägerström och
uppsalafilosofien. Det var hos Nietzsche som Brandell
1937 fann stöd och korrektiv mot Uppsalas
"ingenting, ingenstans, aldrig". Men vissa av
Nietzsches känslostämningar och idéer har ju
— karikerade eller helt enkelt praktiserade —
blivit blod och kött i Tredje riket och
Brandell strävar att vrida sig ur den
nietzsche-anska tvångströjan. Han konstaterar att också
Nietzsches filosofi, närmare besett, kan
betraktas som nihilism, men på samma gång tillmäter
han honom som nihilismens diagnostiker och
analytiker ett "övermått av skarpsinne" och
770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
