Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"fullständig giltighet", vilket är överdrivet.
Det finns i själva verket inget skäl att frita
just Nietzsche från varje form av
självbedrägeri eller programbetonat önsketänkande. Och
det finns anledning att tro att de fyra
samtidsförfattare, som för Brandell framstår som
de pålitliga tecknen på ett begynnande
övervinnande av nihilismen, för Nietzsche skulle
ha tett sig som riktiga praktnihilister: i varje
fall Huxley och Lagerkvist, förmodligen också
Malraux och Hemingway, numera.
Å andra sidan synes mig Brandeli ha
misstolkat Hägerström, som, för så vitt jag förstår,
aldrig har bestritt den berättigade existensen
av moraliska värderingar utan endast inriktat
sig på att påvisa att de saknar en metafysisk
förankring, alltså ungefär detsamma som
Nietzsche var ute för att bevisa i exempelvis
"Zur Genialogie der Moral", endast med den
skillnaden att Hägerström är sakligare och
klarare och väl knappast kan sägas driva
propaganda för en ur human och "moralisk"
synpunkt högst tvivelaktig maktmoral.
Stödd på Nietzsche gör Brandell en rask
vidräkning med 1920- och 1930-talets
europeiska litteratur, som sedd i hans snabba
fågelperspektiv inte verkar att vara mycket att
hurra för. Trosvissheten lyser ju som regel
med sin frånvaro och skepticismen är
tämligen allmän. Men kommer man verkligen
någonstans genom att betrakta hela detta
tidsskede som "nihilistiskt"? För egen del skulle
jag i varje fall känna det som missvisande
och meningslöst att beteckna diktare som
intensivt och allvarligt fördjupat sig i
väsentliga problem eller konstnärer av en absolut
originalitet som ’"nihilister". Helt enkelt
därför att jag får en väsentlig behållning av
dem. Kafka, Lawrence, Valéry och Joyce är
— för mig — för betydande, för givande, för
djupa och för "moraliska" för att kallas
nihilister, likaså Hjalmar Bergman, Birger
Sjöberg, Karin Boye och Vilhelm Ekelund, för
att nämna fyra utländska och fyra svenska
förgrundsfigurer i de båda sista decenniernas
litterära kultur. Vad som slutligen vore
avgörande skulle med andra ord, enligt min
mening, vara inte så mycket ett positivt
resultat, en proklamerad tro, en optimistisk syn
som ett allvarligt inträngande, ett sinne för
verklig moral, en djup natur.
Lika litet tror jag att man behöver frukta
för eller bekämpa resultaten av filosofiska
forskningar som kan förefalla "nedrivande"
och "negativa" — om de i stort sett bär
sanningens prägel.
Och ändå inte bara förstår man Brandeils
ansträngningar att "övervinna nihilismen"
utan sympatiserar med dem. Han vill ha
värden och väsentligheter, han tror på en
"immanent mystik". Hans essayer har inte
formellt men reellt ofta en oakademisk attityd
som är tilltalande. Han är upprörd och
engagerad.
I ett av sina intressantaste debattinlägg,
"Tidsguden och hans välde", har han
djärvheten att ifrågasätta "tidsströmningarnas"
dominerande betydelse för karakteristiken av
framstående personligheter:
"Redan det skulle vara av värde om den
insikten trängde igenom att alla dessa
tidsbestämningar, dessa -ismer och
gränsdragningar, är behäftade med stark godtycklighet.
Men ännu mer skulle det innebära, om det
klart och envist påpekades att vid sidan av de
växlande moderna i mänskligt liv också finns
något klassiskt och upphöjt över tidernas
växlingar, problem som vi har att ta ställning till
nu liksom för tvåtusen år sedan — i vår enkla
egenskap av människor."
Dylika satser läser man (eller i varje fall
anmälaren) med samma glada häpnad som
den en förnuftig replik framkallar i en
doktrinär diskussion. Och man känner sig böjd för
att anta att den tidsströmningsframställning
som Brandell givit i "Nihilismen mellan två
krig" inte är hans sista aspekt på perioden
1920—40.
Likaså synes mig Brandell vara inne på en
riktig väg när han önskar tro på personlighet
och äkthet, även om själva hans framställning
här kanske inte är så klar eller så direkt
övertygande. Jag har heller inte svårt att förstå
hans olust inför vetenskapens intresse för
petitesser och oväsentligheter och instämmer gärna
i hans konstaterande, att "författaren till ett
vetenskapligt verk döljer sin egen mänskliga
skröplighet bakom en lärd apparat av
metodiska överväganden, noter och detalj
granskningar". Men man får nog inte fordra av
vetenskapen att den alltid ska ge näring åt
själen, och den mänskliga skröpligheten kan
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
