Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Barnet - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SAROYAN
När hon kom till hörnet, tittade hon
återigen uppåt gatan och såg den försvinna in
i himlen; sedan tittade hon rätt uppåt i luften
och kom ihåg att det hade hon gjort en gång
förut för bara en kort stund sedan. Vilken stor
plats, tänkte hon igen. Så långt borta. Och hon
själv, som stod här på trottoaren, så liten, så
nära allting.
I köket sa hon till sin mamma:
— Jag såg honom i affärn. Han är lika tyst
och snäll som pojken på tavlan, och lika söt
också.
— Vad är det du talar om? sa hennes
mamma.
— Den lilla pojken, sa hon. Han som ska
komma och bo hos oss. Jag såg honom i
affärn. Om han ville komma snart.
— Ja men, Maria, inte kommer han gående
på gatan inte. Det är ett väldigt litet barn, ett
lindebarn, förstår du. Och vi kan inte veta
ännu, om det blir en bror eller en syster.
Hon kunde inte förstå. Hon fortsatte att
tänka på den lille pojken i affären och önskade
att det skulle vara han.
— Han var så snäll och söt, sa hon. Tror
du inte att det är han?
— Jag vet inte, vad det är för pojke du
talar om, sa hennes mamma, men det är säkert
inte han i alla fall. Pratade du med honom?
— Nej, sa hon.
Hon gick ut på gården igen. Stephen kallade
hon den lille pojken. Det var ett så vackert
ord. Stephen, den stillsamme lille pojken i
herr Rigas affär. När hon tänkte på honom,
mindes hon specerihandelslukten: lök, fläsk,
rökt skinka, ost, apelsiner, bananer. Å, vilken
skön plats att vara på, tänkte hon.
Hon såg, att herr Hickman inte var vid
staketet längre, och hennes pappa stod vid
ändan av sandgången och grävde med en
spade, tryckte ner den djupt i jorden med
foten. Hon gick bort till honom.
— Jag var ensammen till affärn, sa hon.
Och på vägen såg jag långt bort och såg var
gatan tog slut, och sen såg jag opp i himlen.
Allting är så väldigt stort.
Hennes pappa log och stödde sig på spaden
och tittade ner på henne. Maria, hörde hon
honom säga, och sedan glömde hon bort det
andra, som han sa, men hon kom ihåg att det
var ljuvligt och att det kändes som om hon
skulle vilja springa genom trädgården och
skratta.
MANNEN
— Ja ja, just det, sa herr Hickman, att få
fortsätta att andas bara.
Och som för att illustrera sina ord drog
han ett djupt andetag och andades ut
långsamt, AAAAH.
— Ja, sa han, det är härligt, när det är
så vackert väder.
Han hörde fru Corbus ropa på Maria och
såg barnet stiga ner från gungan och gå över
gräsmattan. Han såg sin granne, herr Corbus,
följa barnet med blicken. Det var en trevlig
familj, tänkte han, James och Maud och deras
dotter Maria. Han tog ett steg närmare sin
unge granne.
— Hur står det till med fru Corbus?
frågade han. Mår hon bra?
— Tack, utmärkt.
Herr Hickman sa inte mer, men ögonen sa
vad han tänkte på.
— Det är inte långt kvar nu, sa herr
Corbus som svar på den tysta frågan. En
månad kanske, inte mer.
Herr Hickman log ett lyckligt leende.
— Om vi kanske kan vara till nån hjälp,
framkastade han. Med Maria eller så? Medan
ni är borta. Det skulle vara så roligt att få ha
henne hos oss.
— Det skulle hon säkert tycka om, sa
Corbus. Hon talar ofta om er.
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
