Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FAMILJ PÅ TRE PERSONER
— Verkligen? sa den lille mannen. Det var
roligt att höra.
Samtalet vid staketet slutade; båda hade
mycket arbete som väntade.
Maria, tänkte Corbus. Han svängde upp
spaden på axeln, som om den vore ett gevär.
Gevären, tänkte han, alla gevären, som föll
med de döende männen. Så många år sedan
och ändå kunde han inte glömma. Kriget var
dock hans livs huvudsakliga erfarenhet. Det
hade skövlat honom och på sätt och vis också
skapat honom. Han var en ung man, som hade
sett döden och återvänt för att tala om den,
stillsamt, eftertryckligt, bittert; det var hans
särprägel som skribent. Döden var närvarande
i allt vad han skrev. Den var närvarande i alla
hans tankar.
När han rörde sig över det lilla stycke av
jorden, som nu var hans eget, rörde han sig
åter över en främmande jord, krigets jord,
och han såg sig själv med gevär i handen, ung
och bitter, hemsjuk, infångad av krigets
vanvett, omgiven av hopar av medbröder, alla
hemsjuka som han själv, buttert på väg mot
döden, den yttre eller den inre, organiserade
människohopar på ständig marsch mot larmet
och skräcken, för att blöda och bedja, falla
och dö.
Han tryckte ner spaden i den mjuka jorden,
lyfte upp kokan, och sedan, när han såg ner
i den öppnade jorden, var han åter i
främmande land. Äter var han meningslös,
ofullbordad, utan Maud, utan Maria, levde i dödens
skugga, på marsch med människohopen, med
geväret på axeln, talade lågmält med sina
kamrater om hemmet. Clyde Jeffries från
South Carolina var där, en mörklagd ung
man, som ville dö, och dog.
— Om vi får leva, sa han åt Jeffries, om
vi inte stupar, så kommer vi att ha nånting
att säja.
— Och om vi dör då? sa Jeff ries. Han
andades djupt och spände blicken i Corbus,
och blicken antydde att han visste att han
skulle stupa, att han kände det på sig, och
(vilket gjorde Corbus bestört) att han önskade
det.
— Nej, sa han. Vi måste tro att vi ska leva,
att vi ska komma tillbaks.
Han såg att den unge mannen log, medan
han andades djupt. Och när han stod där och
såg på honom, gjorde han någonting
förvånande, någonting som skedde
oemotståndligt, av sig själv, och skakade hans inre:
— Gud Fader i himlen, sa han, låt den här
pojken leva, låt honom inte stupa.
Och Jeffries stupade.
Och med Jeff ries stupade han själv.
— Jag vill ha tid på mig, hade han sagt
till Jeffries, tid att vandra i lugn och ro på
jorden, bland människor som inte är
förryckta. Jag vill ha tid på mig att bygga ett
hem och bo i det, skapa ett förflutet med
mening i. Jag vill ha tid på mig att söka och
finna kärlek. Jag vill ha tid på mig, sa han.
Jag vill uppleva att inte vara tvingad,
infångad. Jag vill ha tid på mig att sova och
vakna, tid att drömma om meningen i min
tillvaro på jorden. Tid, sa han.
Med Jeffries’ död blev kriget en nästan
outhärdlig orimlighet. Det fanns inte längre
någon, för vilken han kunde öppna sitt väsen,
ingen han kunde tala med så att han
övertygade sig själv om att han levde. I hopar av
kamrater tystades han av bitter ensamhet, och
i stället för att tala med någon började han
skriva. Han skrev korta och halvt
sinnesrubbade dikter.
Och så, plötsligt, oförklarligt, hade han
skapat Maud. Hon fanns i hans tankar,
namnlös, mystiskt skön. Hon fanns där, någonstans
i hans land, och han skulle återvända till
henne, som en halv människa kanske, men
genom henne skulle han bli hel igen, och de
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
