Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Mannen - Kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SAROYAN
skulle bygga ett hem tillsammans, och
tillsammans skulle de med värdighet röra sig genom
tid och rum. Hon uppstod ur hans ensamhet
och blev en oförgänglig verklighet i hans blod.
Han såg henne ofta, sovande eller vaken,
eftersom sömn och vakenhet var ett och detsamma
i det främmande landet.
En gång i en dröm visste han säkert att han
skulle finna henne, och när han vaknade, brast
ban i gapskratt åt kriget. Det kunde aldrig göra
slut på honom. Det kunde aldrig krossa hans
dröm, tillintetgöra honom och henne, skövla
deras hem, utplåna tanken på henne. Han
vrålade av skratt, för han visste att han skulle
leva.
När kriget tog slut, blev han inte förvånad.
Hans sår hade inte varit någonting att tala
om. Hans fysiska skador hade inte varit
någonting att tala om. Men hans inre var allvarligt
sårat.
Han var glad åt att han var levande, men
sjuk vid tanken på att han kunde ha blivit
dödad. Detta slut var orimligt, tyckte han. Det
bevisade att det hela var ett idiotiskt slöseri
med liv. Hurrandet var löjligt. Vad var det
att hurra för? Hur kunde någon känna sig
lycklig, därför att kriget hade slutat? Att
kriget hade slutat, betydde det att de döda
skulle återuppstå till livet? Vilken rätt hade
de levande att hurra?
Under resan över Atlanten var han sjuk
hela tiden. Det var inte sjösjuka. Han var
sjuk av tanken på kriget, på vad det hade
gjort med Jeffries, på vad det hade gjort med
honom själv.
På båten hade han knappt mer än en enda
tanke: Jag är död. Jag är inte levande längre.
Emellanåt återvände tanken på Maud, men
han kände obehag vid den, som vid en fantasi,
som hade varit naturnödvändig, oundviklig,
och som han borde utplåna så fort som
möjligt, så fort det blev en möjlighet att
tillfriskna.
Det gick mycket bra för honom i
New-York, han bodde där i fyra år, arbetade på
The Sun, medarbetade då och då i The Nation,
började sin bana som en av de främsta av de
yngre kritikerna. Tanken på Maud utplånades
så småningom och glömdes slutligen. Stundom
erinrade han sig den som en del av krigets
vanvett, som han nu gudskelov lämnade bakom
sig. Knopf gav ut ett urval av hans essayer.
Boken såldes mycket litet men diskuterades av
de rätta människorna.
Han träffade henne på en tillställning. Hon
hade läst hans essayer och nämnde tre av
dem, som hon tyckte om.
I bilen talade hon om, att hon var på
tillfälligt besök i New York och skulle resa
tillbaka till San Francisco om en vecka.
Innan en månad hade gått, hyrde de en
liten villa i utkanten av San Francisco, och
tre månader senare talade hon om för honom
att hon var med barn.
Barnet var Maria.
Där han stod och grävde i trädgården,
hörde han henne komma.
— Jag var ensammen till affärn, hörde han
henne säga. Och på vägen såg jag långt bort
och såg var gatan tog slut. Allting är så
väldigt stort, hörde han henne säga.
Han stod stödd på spaden och betraktade
skönheten i vad hon hade sagt och mindes sig
själv i Frankrike, en skräckslagen ung man,
som drömde om att bli en hel människa, om
Maud, om det här barnet, som nu stod
framför honom.
— Maria, sa han, i dej är jag hel. Gud,
vad jag älskar detta barn, tär.kte han. Vad det
är märkvärdigt att jag kunde ha dött, som
Jeff ries, men jag lever fortfarande.
KVINNAN
Maud stod i köket och kände barnet röra
sig i hennes kropp, det var nästan färdigt nu.
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
