Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FAMILJ PÅ TRE PERSONER
När det hade varit Maria, hade barnet varit
mycket stilla, inte arbetat så här, som om det
ville komma ut i ljuset och stå på sina ben
och se sig om i världen. Maria hade varit
mycket stilla hela tiden. För länge sedan,
innan det ens hade börjat växa inne i henne,
hade hon bestämt sig för att hennes andra
barn skulle bli en son; nu hyste hon inte det
minsta tvivel om det. Varje gång det sparkade
eller vände sig i henne, tänkte hon med glädje:
Den unge mannen (och hon tänkte på Casper
Fisk) börjar bli otålig. Han vill komma ut
och börja andas.
När det hade varit Maria, hade hon varit
mycket rädd, därför att hon inte visste hur
smärtan skulle kännas. Nu visste hon att den
var olik all annan smärta i livet, en smärta så
intensiv att man måste uppleva den både som
dröm och verklighet. När hon framfödde Maria,
hade hon förgåtts, i vanvett, mellan sömn och
vaka, i glömska av sig själv, i glömska av att
hon nånsin hade levat, och sedan, när barnet
låg bredvid henne, helt och färdigt och
någonting för sig själv, hade hon återuppväckts och
långsamt vuxit in i livet och sig själv igen,
och i minnet av sig själv. Men inte ens minnet
var längre detsamma. Genom födseln bestod
hennes liv nu av henne själv med James
Corbus och med Maria. Hon var inte längre
en särskild människa, för sig sj älv, fristående.
Hennes havandeskapstid hade nu slutit cirkeln
vid en annan människas begynnelse, vid
Marias begynnelse genom henne och genom
James, och hon började livet på nytt i
barnets person. Genom Maria återvände hon till
ungdomen, kände att allting var ändlöst, att
begynnelsen av nytt liv gjorde allting ändlöst
och livet evigt.
Efter frukosten hade James hjälpt henne med
hushållsgöromålen, bäddat sängarna,
dammsugit i vardagsrummet, diskat, och nu var
han ute i trädgården och pratade med deras
granne, herr Hickman. Det var en strålande
söndag med klar luft. Inne i henne spratt och
sparkade barnet, hon tänkte att det kanske var
det strålande solskenet och den klara luften
som gjorde honom så ivrig att komma ut
i världen och börja andas och skrika, som
Maria hade skrikit, av fröjd över att äga
tillvaro.
Hon satt i solskenet i köket och läste ett
gammalt nummer av Scribner’s Magazine och
gladde sig åt hur vackert trycket stod i
dagsljuset. Hon läste en sonett och tänkte på
Marias födelse, och det var bara den första
raden av dikten, som fastnade i hennes
medvetande: Här är mitt enda hem.
Hon såg upp mot taket och väggarna och
hade samtidigt mycket annat i tankarna, James
och Maria ute i trädgården, barnet inne i
henne, det strålande söndagsvädret och Casper
Fisk. Bland hennes tankar rörde sig tanken på
Casper Fisk mörk och hemlighetsfull, kom och
gick som en hägring av hans ansikte, stundom
liten och fjärran, stundom stor och nära,
nästan som en hägring av hennes eget inre
ansikte, eller som musik alldeles nära och
sedan långt i fjärran, bortom höjderna
kanske, ekande.
Hon visste inte riktigt vilket. Solen är
ljuvlig för barnet, tänkte hon; och hon kände det
nya livet spritta till vid tanken. Dikten
började flimra under hennes blick, bokstäverna
blev suddiga, och av det förstod hon att nu
skulle det inte dröja länge, förrän den riktiga
smärtan började.
Efter smärtan för Maria vaknade hon upp
till livet och världen som ur en tjuguårig
dröm, och det kändes som det borde kännas,
om man blev född vid tjugu års ålder; och
efter smärtan hade världens och livets
återkomst varit uppfriskande. Men om hon hade
handlat orätt, var hon inte medveten om det.
James var hennes liv. Han kunde inte leva
utan henne, och inte hon utan honom; inte
heller kunde någon av dem leva utan Maria.
2 BLM 1943 x
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
