Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
pelvis den unge Maeterlinck. I stort sett måste
Nissers konstnärliga verkningsmedel trots alla
moderna förebilder betraktas som föråldrade
— men ändå inte helt. Hans roman hör också
till vår tid, framför allt för att den så tydligt
är märkt och hetsad av värkande och nästan
besinningslös plåga. På sitt sätt är den en del av
och en påminnelse om det lidande, som för
närvarande vältrar fram över världen, och trots alla
similiinslag betecknar den ett allvarligt försök
att rädda bejakandet av livets och dödens
höghet och omistlighet under de sämsta möjliga
betingelser. Med alla sina fel vittnar "Böj knä
i soluppgången" om en betydande mänsklig
utveckling hos författaren. Men man kan inte
undgå att finna det besynnerligt, att en man av
Nissers begåvning och oerhörda ambitioner inte
ställer större konstnärliga krav på sig själv.
Erik Lindegren
Välkommen debut
Lars Ahlin: Tåbb med Manifestet. Tiden 1943.
7:50.
Lars Ahlin vill ge "historien om hur Tåbbs
livsstil växte fram". Med det "Kommunistiska
manifestet" i bröstfickan som andlig färdkost
jagar denne Tobias Jansson, kallad Tåbb, utan
ro runt Sverige efter arbete. Vid 30-talets
början, då detta tilldrar sig, rådde som bekant
svår arbetslöshet och de unga, som inte stod ut
med att slå dank och trots understöd halvt
parasitera på föräldrahemmen, gav sig ut som
"resandegrabbar", under förtvivlade försök att
få komma in i produktionen, som avvisat dem.
Tåbbs personliga konflikt förvärras av att han
något väl grundligt studerat "Manifestet". Med
sin otillräckliga intellektuella utbildning ser han
sig själv i ljuset av dess förutsägelser och
tolkningar och han analyserar sin situation som
trasproletärens. Enligt "Manifestet" är
trasproletären utan styrsel, ständigt redo att gå
reaktionens ärenden och ta vad arbete som helst,
även strejkbrytarens. Och varje svartfot har
Tåbbs helhjärtade förakt. Tydligen har
författaren själv tidigare varit lika förläst på
"Manifestet" som sin hjälte men i viss mån frigjort
sig ur dess grepp, vilket framgår av
kritiserande partier i boken. Tåbb är helt naturligt
ande av sin skapares ande. Han genomgår lik-
nande öden som denne. Tåbbs ställning till
"Manifestet" blir ibland oklar genom att han
får företräda både författarens här presumerade
tidigare troende inställning och den senare mera
fria.
Enligt "Manifestets" satser om människan
som helt avhängig av sin materiella situation
borde ju individen tilldra sig mindre intresse
än samhället och helheten. Men för Ahlin är
det ej så. Som författare är han individualist.
Tåbbs person dominerar boken. Och läsaren är
utan tvekan att gratulera till detta. De partier
där författaren reder ut meningen med
historien, livet etc. höra till de minst givande. En
strykning av de svagare av dessa partier hade
gjort att de goda hade kommit på ett annat sätt
till sin rätt. Många av funderingarna äro
nämligen förvånansvärt mogna och vore värda att
slippa bli fynd bland bråte.
Tåbbs öden äro trista och enformiga i all sin
omväxling, men författaren har förmågan att
få läsaren intresserad av dem. I sin
berättarteknik har han närmast gått i lära hos sådana
föregångare bland proletärförfattarna som
Lo-Johansson och Fridegård. Han har givit en god
och riktig bild av den arbetslöses liv. Man
känner den varma pulsen bakom berättelsen.
Det händer till och med att man blir gripen.
Tåbbs envetna kamp för att under vidriga
förhållanden hålla sin självkänsla uppe är
trovärdigt skildrad. Till stor del bärs Tåbb upp
av "Manifestets" satser, som alltså ej blott
bidraga till att förvärra hans situation utan
även till att ge honom styrka att kämpa sig
igenom. Någon rätt trasproletär blir han trots
allt aldrig. Sugningen mot det kriminella blir
honom någon gång för stark, men i det
avgörande ögonblicket räddas han av sin
solidaritet med sina klasskamrater arbetarna.
Vad som sedermera definitivt räddar honom
är helt naturligt arbetet, som han återfår i och
med att tiderna blir bättre. Han är och lever
genom arbetet, genom delaktighet i
produktionen. Eller som han själv omkläder
"Manifestets" ord: man lever bara så länge man har
jobb. Bokens senare parti, där det berättas hur
Tåbb återföres till produktionen, är svagare än
det tidigare. Möjligen kan detta bero på, att
författarens egna öden här icke på samma sätt
som tidigare täcka Tåbbs, men möjligen också
på en viss trötthet. Det hade varit intressant att
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
