Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
gömma sina manuskript än mellan
fönsterluckorna, än i en förnäm dams smyckeskrin, än
i en prästgård långt ute på landet och slutligen
dölja dem mellan stenarna i en eller annan
mur, där de kanske aldrig komma att återfinnas.
Jag har sett dessa motståndets tidningar, som
tryckas i källare och av vilka somliga äro
genomgående litterära.
Men jag tror inte jag funnit något mer
gripande prov på dylik litteratur än "Havets
tystnad".
Må de som läsa denna berättelse veta hur
den tillkommit och vad den symboliserar. Det
är icke allenast på grund av sin titel den råkat
bli den första i serien "Les Cahiers du Silence".
"Les Silence de la Mer" — Havets tystnad —
utkom i Frankrike för några månader sedan på
ett hemligt förlag, som utger serien "Les
Édi-tions de Minuit".
När författaren, som döljer sig under
pseudonymen Vercors — måhända är han en berömd
skriftställare, i varje fall, om känd eller okänd,
en stor författare — skrev denna novell,
riskerade han sitt liv. Den man som tillhandahöll
nödiga penningmedel och tryckpressar samt
skaffade fram papper vid en tidpunkt, då till
och med de mest officiella, av höga
vederbörande mest gynnade förläggarna knappast hade
sådant, satte ävenledes sitt liv på spel:
detsamma gäller de typografer, häfterskor med
flera, som togo befattning med detta tryckalster,
medan fiendens stöveltramp ekade på gatan
över deras huvuden.
"Cahiers du Silence!" Vittnesbörd vilka trots
tjogtals polismän, trots beväpnade divisioner
och gränsvakter banat sig väg från de mörkaste
fängelsehålor. Och i dessa dagar utger "Les
Ëditions de Minuit" Maritains senaste bok, som
även den nått Frankrike på hemliga vägar.
Nej! Det folket är icke mindervärdigt, icke
själsligt avtrubbat, som inom alla
samhällsklasser är redo att offra frihet och liv för det
skrivna ordet. Må ingen säga något ont om ett
land, där blod flyter för andens överhöghet.
Frankrike abdikerar icke, och de värden det
syntes ha förlorat återfinner det.
Jag tänker på att för några dagar sedan tunga
järnvältar drogo fram över vårens sädesfält.
Och de som icke begripa sig på
jordbruksarbete hade lätt kunnat tro att de späda
brod-darna krossats och den framtida skörden förötts.
Men liksom varje år sade säkert bönderna
i min hemtrakt: "Det där trycker bara ned
rötterna djupare och fastare i jorden. Säden
kommer att växa tätare."
Stridsvagnarnas långa rader ha rullat fram
över Frankrike ...
Sädesaxen komma att växa höga efter den
tryckande olyckan, efter den tryckande
tystnaden. M. D.
HAVETS TYSTNAD
Som förebud kom en massa militärt bagage.
Två blonda infanterister, den ene lång, gänglig
och mager, den andre kraftig och undersätsig
med nävar som en stenbrytare, ställde sig och
tittade på vårt hus men stego inte in. Senare
infann sig en underofficer. Han var åtföljd av
den långe infanteristen. De tilltalade mig på ett
språk, som skulle föreställa franska. Jag förstod
inte ett ord. Men jag visade dem de lediga
rummen. De föreföllo belåtna.
Följande morgon körde en väldig gråmålad
militärbil in i trädgården. Chauffören och en
mager, ljushårig och leende ung soldat lastade
ur två lårar samt ett stort bylte, insvept i grått
tyg. Allt detta buro de upp i det största rummet.
Så körde bilen sin väg igen, och några timmar
HO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
