Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
senare hörde jag ljudet av hästhovar. Tre
ryttare stannade utanför grinden. En av dem
hoppade ur sadeln och började granska den gamla
stenbyggnaden. Därpå gick han tillbaka till de
båda andra, dessa sutto av, så ledde alla tre
männen sina hästar in i den lada jag använde
som ateljé. Senare fick jag se att de hade kört
in mitt staffli i en urholkning i väggen mellan
två stora stenar, fastgjort ett rep vid staffliet
och bundit hästarna i repet.
Så hände ingenting mera på två dagar. Jag
såg inte till någon. Kavalleristerna gingo tidigt
på morgnarna med hästarna och kommo
tillbaka med dem på kvällarna. Själva lågo de
i halm, som de hade brett ut i en avbalkning
av ladan.
På morgonen den tredje dagen kom den stora
bilen tillbaka. Den leende unge soldaten lyfte
upp en stor officerskantin på axeln och bar
upp den på rummet. Därefter tog han sin
ryggsäck och lade in den i den angränsande
kammaren. Så kom han ned och bad min
brorsdotter på korrekt franska om lakan.
Det var min brorsdotter, som gick och
öppnade, när det knackade på dörren. Hon hade
just hällt upp kaffet åt mig, som hon brukade
varje kväll (jag sover så gott efter kaffe). Jag
satt längst borta i rummet, ganska i skymundan.
Dörren leder direkt ut i trädgården. Runt hela
huset löper en gång med röda stenplattor, vilket
är mycket praktiskt när det regnar. Vi hörde
ljudet av steg på dessa plattor. Min brorsdotter
såg på mig och ställde ifrån sig sin kopp. Jag
satt fortfarande med min i handen.
Det var mörkt men inte särskilt kallt; det
året var november månad ovanligt mild. Jag
såg silhuetten av en reslig gestalt, en platt hjälm
och en regnrock, som låg slängd över axlarna
som en cape.
Min brorsdotter hade tigande öppnat dörren.
Slagit upp den på vid gavel. Själv tryckte hon
sig mot väggen och stirrade ut i rymden. Jag
fortsatte att smutta på kaffet.
Officeren i dörren sade:
"Ursäkta."
Han böjde lätt på huvudet till hälsning. Han
tycktes mäta tystnaden. Så steg han in.
Regnrocken gled ned över ena armen, han
gjorde honnör och tog därefter av sig hjälmen.
Så vände han sig mot min brorsdotter, smålog
svagt och gjorde en lätt bugning. Därpå
hälsade han på mig med en djupare bugning och
ett allvarligare ansiktsuttryck.
"Mitt namn är Werner von Ebrennac", sade
han.
Jag hann göra reflexionen: Namnet låter inte
tyskt. Han är kanske ättling till någon
protestantisk emigrant? Han tillade:
"Jag är mycket ledsen."
Det sista ordet, som han uttalade långsamt,
klingade ut i djup tystnad. Min brorsdotter
hade stängt dörren och stod kvar vid väggen,
stirrande rakt ut i rummet. Jag reste mig inte.
Ställde långsamt från mig den tömda
kaffekoppen på orgeln, lade händerna i kors och
väntade.
Officeren började åter tala:
"Det här var tyvärr oundvikligt. Annars skulle
jag inte ha trängt mig på er. Jag hoppas min
kalfaktor kommer att göra sitt bästa för att ni
inte skall bli störda."
Han stod mitt i rummet. Han var mycket
lång och mager. Om han lyft armen, hade han
kunnat nå takbjälkarna.
Han höll huvudet lätt framåtböjt. Han var
inte kutryggig, men det verkade som om han
varit det. Han hade påfallande smala höfter
och axlar. Ansiktet var vackert. Manligt och
med två djupa fåror längs kinderna. Ögonen
såg man icke, ty de doldes under ögonbrynens
kraftiga valv. Jag tyckte de voro ljusa. Håret
var blont, mjukt och bakåtstruket, och det
blänkte silkeslent i skenet från taklampan.
Tystnaden bredde ut sig, blev liksom
morgondimman allt tätare. Tät och orörlig. Min
brorsdotters och min egen orörlighet gjorde säker-
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
