Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
lät denna tystnad fylla rummet och likt en tung,
nära nog kvävande gas mätta dess atmosfär
ända in i de minsta skrymslena, verkade det
som om han var den av oss tre, som lättast
uthärdade den. Då såg han på min brorsdotter
med detta samtidigt leende och allvarliga
uttryck av gillande, som präglat hans ansikte från
första dagen. Och jag märkte hur min
brorsdotters själ kämpade mot tvånget i det fängelse
hon själv rest omkring sig, jag märkte det
på många tecken, av vilka det minst påtagliga
var en lätt darrning på handen. Och när
Werner von Ebrennac till slut sakta och varsamt
skingrade tystnaden med sin lågmälda, tonlösa
stämma, kände jag det som om han därigenom
gjorde det lättare för mig att andas.
Ofta talade han om sig själv:
"Mitt hem låg i skogen. Där föddes jag. Jag
gick i skola i byn på andra sidan; jag
lämnade aldrig byn, förrän jag for till München
för att avlägga mina examina, och därpå till
Salzburg för att studera musik. Sedan stannade
jag alltid hemma. Jag tyckte inte om storstäder.
Jag har varit i London, Wien, Rom, Warszawa
och naturligtvis i Tysklands städer. Men att bo
där tycker jag inte om. Den enda stad jag
älskade var Prag — det finns ingen stad, som
i så hög grad har en själ. Och framför allt
Nürnberg. För en tysk är det den staden, som
kommer hans hjärta att svälla, ty i den väcker
varje sten minnet av de stora hädangångna, som
är honom kära, de ädlaste företrädarna av det
gamla Tyskland. Jag tror att fransmän måste
känna något liknande inför katedralen i Chartres.
Där måste de förnimma sina förfäders närvaro —
deras nobla själ, deras fasta tro och deras
godhet. Ödet förde mig till Chartres. Det är
sannerligen gripande att se den staden resa sig bortom
mognande sädesfält, blånande, genomskinlig,
liksom förandligad! Jag föreställde mig
känslorna hos alla de pilgrimer, som fordom
nalkades den till fots, till häst eller i kärror... Jag
delade deras känslor, jag älskade dessa
människor. Jag önskade att jag varit deras broder!"
Hans ansiktsuttryck mörknade.
"Det är säkert hårt att höra sådant av en
man, som körde mot Chartres i en
pansarvagn ... Men det är i alla fall sant. Det är så
många känslor som brottas med varandra i en
tysks själ, även hos den bäste! Och som han så
innerligt skulle önska bli botad från..."
Åter smålog han stilla. Så småningom lyste
leendet upp hela hans ansikte, och han
fortsatte :
"I grannslöttet hemma hos oss fanns det en
ung flicka. Hon var mycket vacker och mycket
mjuk. Min far gladde sig alltid åt hoppet att
jag en dag skulle gifta mig med henne. När han
dog, var vi så gott som förlovade. Vi fick
till-låtelse att göra långa promenader på tu man
hand."
Han avbröt sig och väntade tills min
brorsdotter hunnit träda ny tråd på nålen, sedan hon
slitit av den under sin ivriga sömnad. Hon hade
litet svårt att få in tråden, då nålsögat var
mycket litet. Sludigen lyckades hon.
"En dag", återtog han, "var vi ute i skogen.
Harar och ekorrar kilade kring fötterna på oss.
Där växte alla möjliga slags blommor —
narcisser, vilda hyacinter och amaryllis ... Den
unga flickan jublade högt. Hon utbrast: ’Å,
vad jag är lycklig, Werner! Jag älskar — jag
älskar dessa Guds gåvor!’ Jag var också
lycklig. Vi sträckte ut oss på mossan bland
ormbunkarna. Vi var alldeles tysta. Vi följde med
blicken grantopparna, som vajade över oss, och
fåglarna, som flög från gren till gren. Plötsligt
skrek den unga flickan till: ’Aj! Den stack mig
på hakan! Det lilla odjuret, den otäcka
myggan!’ Så såg jag hur hon hastigt slog till med
handen. ’Nu fångade jag en, Werner! Titta!
Den ska få sitt straff! Nu sliter jag — benen —
av den — det ena — efter — det andra ..
Och det gjorde hon ..."
"Lyckligtvis", fortsatte han, "hade hon många
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
