Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
andra friare. Jag sörjde inte. Jag hade ju också
för all framtid blivit avskräckt från tyska flickor."
Tankfullt betraktade han insidan av sina
händer och sade:
"Likadana är också politikerna hos oss. Det
är därför jag aldrig har velat ansluta mig till
dem, trots att mina kamrater skrev: ’Kom till
oss!’ Nej, jag föredrog att hålla mig hemma.
Det var inte fördelaktigt för min karriär på
musikens område, men det kunde inte hjälpas:
karriären betyder föga i jämförelse med
samvetsfriden. Jag vet ju mycket väl att mina
vänner och vår Führer är besjälade av de ädlaste
och högsta ideal. Men jag vet också att de skulle
slita av benen på myggorna, det ena efter det
andra. Det går alltid så med tyskarna, när de
är mycket ensamma: det draget kommer alltid
fram. Och finns det några människor, som är
mer ’ensamma’ än män av samma parti, när
de sitter med makten i händerna? ... Nu är de
lyckligtvis inte längre ensamma: de är i
Frankrike. Frankrike kommer att böta dem. Och jag
ska säga er en sak: de vet det. De vet att
Frankrike kommer att lära dem att bli verkligt stora
och renhjärtade människor."
Han gick mot dörren. Med dämpad röst som
om han talat till sig själv sade han:
"Men därtill behövs det kärlek."
Han höll ett ögonblick dörren öppen, vände
på huvudet och betraktade min brorsdotters
nacke, där hon satt böjd över sin sömnad
— den späda, vita nacken, över vilken hennes
skimrande, mörkbruna hår låg vridet i en tung
knut. Så tillade han i lugn, beslutsam ton:
"Ömsesidig kärlek."
Därpå vände han bort huvudet, och dörren
slöt sig bakom honom, sedan han hastigt
uttalat sin dagliga aftonhälsning:
"Jag önskar er en god natt."
De långa vårdagarna började. Nu kom
officeren ned till oss, när solen dalade. Han bar
alltjämt samma grå flanellbyxor, men nu hade
han en tunnare kavaj av brun yllejersey och
under den en linneskjorta med schillerkrage.
En kväll hade han med sig en bok, i vilken
han höll pekfingret mellan ett par sidor. Hans
ansikte lystes upp av det svaga, återhållna lilla
leende, som förebådar en glädje man väntar sig
att andra skola fyllas av. Han sade:
"Jag tog med mig den här till er. Det är
Macbeth. Gudar, vad denna sida är
storsla-gen!"
Han slog upp boken:
"Det är slutet. Macbeths makt rinner bort
mellan fingrarna på honom, i och med att
hans anhängare äntligen får upp ögonen för
hans nattsvarta ärelystnad. De ädla herrar, som
försvarar Skottlands ära, väntar hans
förestående fall. En av dem beskriver de
dramatiska symtom, som förebådar
sammanbrottet ..."
Därpå läste han långsamt och i patetisk ton:
ANGUS
Nu känner han,
Hur dessa lönnmord klibba vid hans hand;
Ett stundligt uppror förehåller honom
Hans trolöshet, och de, som han befaller,
Av fruktan lyda, ej av böjelse.
Nu känner han sin kungatitel hänga
Kring honom lös, liksom en jättes röck
Uppå en dvärgväxt tjuv.
Han lyfte på huvudet och skrattade. Jag
undrade häpen om han tänkte på samme tyrann
som jag. Men han sade:
"Är det inte just sådana känslor, som måste
vålla er amiral sömnlösa nätter? Jag beklagar
verkligen den mannen trots det förakt jag
liksom ni känner för honom.
En ledare, som icke äger sitt folks kärlek, är
sannerligen en ömklig marionett. Men — men —
kunde man vänta sig något annat? Vem annan
än en sådan skum streber skulle väl ha åtagit
sig en dylik roll? Men detta var nödvändigt.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
