Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ivan Sjögren i sådana stycken lyckats
någorlunda tillfredsställande, får detta anses vara
etc gott betyg. Johannes Edfelt
Glest mellan gårdarna
Otto Kakl-Oskarsson : Glest mellan gårdarna.
Bonniers 1943. 6: 75.
Otto Karl-Oskarsson är såvitt jag vet ett
nytt namn på den litterära vädj obanan, men
"Glest mellan gårdarna", som han kallat sin
debutroman, låter förmoda, att namnet bör
läggas på minnet. Titeln ger ju associationer
till Vilhelm Moberg, och det är tydligt, att
författaren har sina litterära rötter och ideal
åt det hållet. Sally Salminens Katrina är
också en icke alltför avlägsen släkting till den
kvinnliga huvudpersonen Lena i Otto
Karl-Oskarssons roman. Den spelar i norrländsk,
närmare bestämt norrbottnisk miljö vid tiden
för järnvägsbygge och emigration, alltså väl
för omkring ett halvsekel sedan. Om
författaren sålunda geografiskt är nära granne till
Eyvind Johnson — och det skulle förvåna,
om han inte också hörde till ungefär samma
åldersgrupp och ledde sitt ursprung från
samma sociala skikt — har han ingenting
konstnärligt gemensamt med denne
tankebyggare och experimentator. Otto Karl-Oskarsson
är naturalist och tämligen hårdkokt också.
Han döljer framgångsrikt sin egen person
bakom sina figurer, vilket inte hindrar att
man skönjer en författarprofil med ganska
markerade linjer.
"Glest mellan gårdarna" är först och främst
berättelsen om ett människoöde, monumentet
över ett liv, som i all sin proletära glanslöshet
har den storhet, som kommer av aldrig
ifrågasatt pliktuppfyllelse och tålig undergivenhet.
Vike-Lass Lena kunde tjäna som typ för
millioner makor och mödrar från de tider, då
vatten och avlopp och så kallad sexuell
upplysning var okända begrepp utanför
stadstullarna. Men hon har samtidigt utpräglat
individuella drag och framstår hela tiden som en
levande människa långt bortom bokens blad.
Presentationen är utmärkt: Lena har läst fram
och ska begå sin första nattvardsgång men
smiter undan vinet och oblaten, därför att
hon har hål på skorna, som hon tror hon ska
bli utskämd för, om hon lägger sig på knä vid
ringen. Så tar hon tjänst som piga i
Klubbgården. Där kommer konfliktämnet in i
hennes liv på allvar: hon förnekar sin okända
mor, det ruskiga rotehjonet, som håller på att
dö. Där möter hon också Vike-Lass, och deras
lantligt blyga och klumpiga älskog är skildrad
med en trovärdighet, som man sällan träffar
på i romaner. Så kommer livet, som är möda
och arbete för de bägge inhysingarna i den
egenhändigt timrade stugan, som snart blir
full av ungar. Barnen växer upp, och
somliga vållar bekymmer, särskilt sedan rallarna
kommit till bygden med en ny tid och nya
och lösare seder. Vike-Lass får överlämna
tömmarna och yxan till starkare söner, men
Lena fortsätter att styra i stugan, tills hon en
dag ligger i kammarn och hör hur barnen
talar om att skicka henne till fattiggården. De
skäms för henne, hon är inte längre prydlig,
och hon gör sig löjlig i rallarkvarteren med
sitt läseri. Då ser Lena straffet för sitt
övermod mot sin egen mor. Om hon tar det på
sig i livet, kanske hon får slippa det i döden.
Om Lena är typen för den kvinnliga
arbets-trälen i forna dagars samhälle, med mycket
liten tid för andliga övningar, förrän döden
eller fattigstugan ger henne pension, är Lass
hennes manliga motsvarighet, ett stycke svenskt
kärnvirke, som inte viker sig, förrän kräftan
eller ålderdomen sugit ut alla krafter. Kring
dessa två har författaren grupperat en rad
figurer ur bygdegalleriet, originella och
mänskligt trovärdiga, och när tavlan är färdig, har
man fått en bild, inte detaljrik och bred i
formatet men konturskarp och klar, av ett
norrländskt bysamhälle i brytningsskedet till
den nya tiden. Den är genomlyst av en
stillsam humor, samtidigt som den obarmhärtigt
blottar både yttre och inre brister.
Författarens stil är knapp och målande. Den
kan bli litet tungläst för en sörlänning, som
inte är van vid dessa dialektord ooh
vändningar ur folkmun. Det är ett pittoreskt språk,
som författaren med säker blick för effekten
har komponerat in i högsvenskan, och där
finns fynd att göra för den intresserade.
Thure Nyman
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
