Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- P. M. Pasinetti: Det litterära läget i Italien. Några anteckningar. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. M. PASINETTI
det, under vilket denna uppfattning av
litteraturen klarnade och tog form hos författarna
själva. G. B. Angioletti skrev i företalet till
Falqui och Vittorinis antologi Nya författare,
år 1930:
"Författarna i denna antologi äro nya, inte
därför att de ha funnit nya former eller
besjungit ’nya’ motiv. Tvärtom. De äro det,
därför att de ha en uppfattning av konsten som
helt avviker från föregående författares. Eller
för att genast komma till kärnan: därför att de
tro på konsten, medan de andra trodde på så
mycket annat, som inte hade något med äkta
konst att skaffa."
Om man utgår från dessa principer — även
om de följts med varierande smak och mer
eller mindre laglydigt — står det fullt klart för
oss att det inte finns någon anledning att vänta
sig någon grov dokumentarism av denna
litteratur, inte heller intrigens mekaniska spänning
eller en lättvunnen tillflykt undan livets
besvärligheter. Att en bok "går bra" eller att den enbart
kommer en att glömma sorger och bekymmer
är fenomen av kommersiell och terapeutisk
art, som inte har något med verklig litteratur
att göra. Spänningen inför vad som "skall hända
på nästa sida" är en psykologisk attityd, som
passar bättre att anlägga vid en biltävlan. Livets
fakta, antingen de höra samman med nuet eller
med det förgångna, levereras av tidningarna
eller av läroböcker i historia. Eller, för att ta
ett annat exempel, som jag sannerligen inte
väljer på måfå: Av de författare som det här
är fråga om kan man inte vänta sig någon falsk
patriotism, inte heller att de skola tjäna
politiska syften.
*
Det största problemet för alla författare under
alla litterära skeden (framför allt under det
skede som det här är fråga om) har varit
språkets uttrycksmedel. På denna punkt gäller
det att hålla isär begreppen. Med språk menas
här inte ordens ljud — en farlig fälla med
hänsyn till att vårt språk, efter vad jag
ständigt hört framhållas under den tid jag levat
utomlands, är mycket musikaliskt —- och vi
göra det inte heller till enbart en stilfråga. Ett
speciellt språk anger en speciell inställning till
världen. Det finns en språkets moral. Liksom
hederlighet, blyghet, falskhet, osäkerhet, styrka
etc. komma till uttryck i en människas
uppträdande, på samma sätt röja de sig också
i hennes sätt att uttrycka sig, att skriva. Och
här är ett lämpligt tillfälle att beröra en av de
faror, som lura på vår litteratur (en litteratur
som på tröskeln har Dantes "Divina
Commedia"), det vill säga allt det högtravande och
bombastiska, bristen på samklang mellan det
som skall uttryckas och själva språket — kort
sagt allt som kan betecknas som retoriskt i
detta ords generella bemärkelse. Men även om
detta innebär en fara, måste man dock säga att
tiden, eller rättare sagt den samtida eller
närmast följande generationens smak snart nog
avslöjar vad som är oäkta. När Dante och
Leopardi behandla livets och dödens stora tema,
åt vilka diktkonsten, med växlande lycka, givit
uttryck genom århundradena, kunna vi inte
göra annat än helt lita på dem, framför allt
därför att de förstå att göra detta med ett
suveränt lugn, som kan stå som ett föredöme
för den europeiska litteraturen. När däremot
exempelvis en d’Annunzio rör vid dem, blir
vår inställning avgjort mera försiktig.
Det är inte av en slump som d’Annunzios
namn nämnts i detta sammanhang. Under de
första decennierna av vårt århundrade måste
den italienska litteraturen göra upp räkningen
med fenomenet "dannunzianism". Vår litterära
värld, samhällets olika skikt, den "bildade"
borgarklassen, alla hade de öronen
fullproppade av d’Annunzios ord. Reaktionen mot
fenomenet i fråga hade redan tagit sin början
före världskriget år 1914. Den leddes av de
så kallade "crepuscolari" (Gozzano, Corazzini),
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0340.html
