Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
del utan att hans plats är de kämpande
demokratiernas led.
Även om man inte kan eldas till någon
hänförelse för och genom denna dramatiska
konstruktion så är den gjord med påfallande
teknisk skicklighet. De lokala förhållandena
medger inga distraktioner utöver att personerna då
och då flyttar sig från en fåtölj till en annan,
beställer en visky eller en kopp kaffe, spelar ett
parti kort och avlägsnar sig för att gå och
lägga sig. Litet träsmak känner nog åskådaren
på de agerandes vägnar, men det kunde ha
varit värre. Det är en driven dramatisk
kompositör som skött stämföringen och puzzlat
ihop de många samtalsbitarna till en plausibel
helhet. Det goda spelet gjorde också sitt till
att minska longörrisken och skingra
enformigheten. En särskilt lyckad kväll hade Gunn
Wallgren, som av sin inte överdrivet fängslande
mrs Nathan gjorde en alldeles levande
människa. Hon lät oss bevittna den äkta
skådespelarkonstens förmåga att förvandla stenar till
bröd. Claes Thelander som hennes man begick
inga fel, det var bara något förstrött i uppsynen
som förrådde att han innerst inne var
oengagerad av sin för all del också ganska
otacksamma uppgift. Esther Roeck Hansens bleka
ansikte och hårt spända aktion illuderade
gripande ett offer för den nazistiska brutaliteten,
men för egen del greps jag kanske ännu mera
av den timida rådlösheten i Olga Raphaels
stumspel. Bra typer gjorde Sven Quick som den
beskäftige och nytre affärsmannen, Olle
Hilding som ryssen och Albert Ståhl som tysk
attaché med monokeln inklämd i ett ansikte
som inte ens Th. Th. Heine kunde ha gjort
mera lämpligt för antinazistisk propaganda. En
icke namngiven flicka spelade ett flyktingsbarn
med häpnadsväckande trovärdighet.
Helge Hagermans regi var säker, och den
garmlandska scenbilden föreföll aeronautiskt
tillförlitlig. Georg Svensson
Gasljus (Gaslight) av Patrick Hamilton.
Oscarsteatern.
Patrick Hamilton har förvärvat ett visst namn
både som dramatiker och romanförfattare.
"Gasljus" kan knappast nämnvärt ha bidragit
härtill, ty det är ett litterärt alldeles värdelöst
stycke, naivt vädjande till publikens smak för
det mystiskt skräckinjagande, enkelt hopkommet
som thriller och synnerligen ytligt
antikbehand-lat för att illudera maskstungen borgerlig
vik-torianism. De gamla hederliga leverantörerna
av "shilling shockers" skulle ha blygts att sätta
sitt namn på en så valhänt produkt och vridit
sig av otålighet över att se författaren så illa
tillvarata upplagda möjligheter att hålla
auditoriet på sträckbänken. Inte för att man precis
längtar efter sådant, men när nu Hamiltons
avsikt uteslutande varit att mystifiera måste
han ju bedömas därefter.
Spelöppningen gör en rätt nyfiken. En
stryk-täckt demonisk herre av vivörtyp (Georg
Ryde-berg) är uppenbarligen i färd med att pina
livet och förståndet ur sin vackra och hundlikt
undergivna hustru (Karin Ekelund). Föremål
i rummet försvinner på ett mystiskt sätt och
han lyckas suggerera hustrun att tro att hon
gömt undan dem i ögonblick av själslig
frånvaro. Man har just på allvar börjat undra vilka
hans avsikter med denna infernaliska lek kan
vara då en gammal lurvig detektiv uppenbarar
sig och ger förklaringen till alla de
underligheter som spökar i det gamla huset: gaslågan
som växlar i styrka, stegen som hörs från den
alltid låsta vindsvåningen, sakerna som kommer
bort och mannens mystiska kvällspromenader.
Huset gömmer på en aldrig uppklarad
kriminalgåta och brottslingen är mannen, som nu skall
infångas. Alltjämt svävar man i en viss
spänning, ty mannens karaktär har visat sig vara
sådan att allt kan inträffa. Vad som till sist
inträffar är emellertid ingenting annat än att
han verkligen blir infångad och den frigjorda
hustrun får tillfälle att dansa en triumferande
krigsdans kring honom där han sitter
bakbun-den vid en stol. Det unnar man henne gärna,
ty hon är en förtjusande dam som förtjänat
ett bättre öde än att bli tilltjusad av en sadistisk
bigamist och rånmördare, men ur dramatisk
synpunkt hade ett annat slut varit mindre
snopet.
Georg Rydeberg gonade sig i rollen av
satanisk hustruplågare och — bokstavligt talat -—
pigtjusare. Ingen kan med sådant dödsförakt
leva sig in i en osympatisk roll och göra
perverst bruk av sina charmöregenskaper: den
heta, inträngande rösten med den fenomenalt
pregnanta och snabba diktionen, de panterlika,
fjädrande rörelserna och det vällustiga
ordnandet av anletsdragen. Som spindelns offer
vädjade Karin Ekelund vackert och rörande till
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
