Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
ELIZABETH BOWEN
Efter en teckning av Mervyn Peake.
regencyhusen i Regent’s Park och använder sitt
irländska hem för ferieuppehåll tillsammans
med sina vänner.
Elizabeth Bowen är en lång, distingerad dam
med fast modellerat, ganska maskulint ansikte
och ger kanske först och främst ett intryck av
starkt uppdriven emotionell sensibilitet. Hennes
konversation är livlig, briljant, ibland en smula
nervös. Hon är också en fascinerad lyssnare,
men jag har ibland en känsla av att hennes
intresse för människor — intelligenta
människor och unga människor — betyder mindre
för henne än hennes känsla för hus, särskilt för
hennes irländska hus, och för deras mänskliga
historia och kontinuitet. Läs t. ex. detta avsnitt
ur "Bowen’s Court", en skildring av hennes
familjs historia, kanske litet för lång som bok
men ytterst upplysande i fråga om
engelskirländsk mentalitet och irländskt lantliv:
Jag vet inget [irländskt] hus, d. v. s. inget hus
som har fått stanna inom en familj, där inte det
förflutna, samtidigt som nuet tycks finnas där för
alltid, på ett genomträngande sätt förnimmes. Vart
och ett av dessa familjesäten med sina stallbyggnader
och åkrar och trädgårdar, inbäddade i grönska vid
slutet av långa alléer, är en ö — och, liksom öar,
en värld för sig___Varje medlem i vart och ett av
dessa isolerade hushåll är engagerad inte bara i
känslan och bestyret att leva, utan i känslan att leva
just här. Att hälla hemmet gående kräver sin insats
inte bara av fysisk kraft utan också av psykiska
krafter, som människor inte vet om att de ger ut.
Vart och ett av dessa hem med sitt intensiva,
centraliserade liv, är isolerat av någonting som är
oändligt mycket varaktigare än rummet i fysisk mening
— isoleringen är medfödd, har med ursprunget att
göra. Det är möjligt att engelsk-irländare, liksom
ensamma barn, inte vet hur mycket de går miste om.
Deras tillvaro är, liksom ensamma barns, säregen,
oberoende, förtegen.
Livet i dessa ö-hem har sin särskilda ram. Varje
timme har sin utpräglade karaktär, liksom husen
och egendomarna själva. I fråga om byggnader
liksom i fråga om ansikten finns det ögonblick, då det
inre väsendets obetvingliga hemlighet bryter fram.
Det kan bero på sinnesstämning eller belysning. När
man plötsligt ställs inför ett sådant hus vid alléns
sista krök, eller oväntat får se det bortom en
gräsbevuxen plan, har det —- med sina mörka
fönsterrader mot den ljusa fasaden och en bakgrund av
träd — samma slående, betydelsefulla och abstrakta
klarhet som ett hus på en bild; det är ett hus där
någonting viktigt en gång inträffade och, av allt
att döma, fortfarande inträffar.
Jag har gjort ett ganska långt citat därför
att detta avsnitt synes mig betecknande för så
mycket som är karakteristiskt för Elizabeth
Bowens sensibilitet, för hennes känsla för
rummet, för tidens fortvaro och livets
kontinuitet, till och med för hennes stil. Den bok varur
det är hämtat är inte någon roman och inte
hennes bästa verk, men liksom en roman manar
den åter fram en illusion av liv. Detta sinne för
traditionen i en byggnads "liv" kommer bättre,
ja, på ett högst förtjusande sätt, fram i hennes
roman ’The Last September". Jag minns att
hon en gång sade till mig att denna bok var
den av alla hennes romaner som hon själv
tyckte bäst om, fast för min del tycker jag att
dess subtilitet är driven för långt och dess
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
