Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN LONDON
beroende av Henry James — en betydelsefull,
tidig påverkan — alltför starkt för att den ska
vara värd att ställas i främsta rummet.
Denna romans motto (taget från Proust
— ännu en påverkan för dem som är
intresserade av sådant): "Les chagrins qu’ont les
vierges et les paresseux" är en ganska adekvat
formel för ämnet i hennes romaner. Hennes
värld är trång — i samma bemärkelse som
Henry James’ värld är det, om man så vill —
men den är aldrig lika trång och förfinad som
Virginia Woolfs. Det är den besuttna högre
medelklassens och de bildade yrkesutövarnas
värld, på sätt och vis påminnande 0111 Tjechovs
condition humaine. Och hennes utvalda folk är
de desorienterade romantikerna under
mellan-krigsperioden — de allvarligt lagda, mörka
motstyckena till Evelyn Waughs bright young
things. Liksom hos Tjechov fascineras man i
Elizabeth Bowens romaner av hennes förmåga
att så småningom kristallisera fram "deras
vanmakt, slöhet, olust, sysslolöshet, futtiga längtan
och blyga eller beräknande anspråksfullhet".
Man ser den i dess mest fulländade form i
hennes analys av unga gifta par och i hennes
halvt ömma, halvt grymma studier av
desillusionerade älskande.
Ömhet och grymhet — den hugsvalande
handen och kirurgens skarpa kniv — är i själva
verket typiska för hennes karaktärsskildring.
Ren ömhet och ingenting annat visar hon endast
de betagande barn som dväljs i utkanten
av-hennes vuxnas värld. De är förtrollande
varelser, återgivna med all sin osvikliga,
förstummande logik, och ger intryck av att vara
skapade med den kärlek som tyvärr aldrig behövs
för att framskapa verkliga barn. I förbigående
kan jag inte låta bli att undra vilken inverkan
barnlösheten eventuellt har haft på våra
romanförfattarinnors skapande geni — Jane Austens,
systrarna Brontës, Virginia Woolfs till exempel.
Men till och med i hennes barnstudier bryter
antydningar om vuxen kvinnlighet ibland fram.
Om den pregnant tecknade, halvvuxna Portia i
hennes senaste roman, "The Death of the Heart"
("Hjärtats död", 1941), på vilken man
misstänker att hon har överflyttat en vuxen kvinnas
sensibilitet, skriver hon:
Hon hade det slags blick som inte tycks
välkommen någonstans, som lär skygghet av den oro den
uppväcker. En sådan blick viker alltid undan eller
hålls ödmjukt sänkt, den vågar inte komma till ro
annat än på någon punkt ute i rymden, dess hemlösa
iver kommer den att verka fanatisk. Den kan inte
röra, den kan förnärma, men den kan inte nå
kontakt. Ni möter säkert ofta den där blicken i ett
barns ögon — eller undviker att möta den. Vad det
sedan blir av barnet, vet ni inte.
Ett element av kattaktig grymhet kommer
fram i hennes teckning av förälskade kvinnor
eller unga hustrur och av den mogna kvinnans
"återhållna, förbryllande liv -—- ett liv åt vilket
intelligens endast skänker ytterligare ett,
förvridet. mönster". Och man känner hur olik
D. H. Lawrence och hur lik Henry James hon
är i sitt svala, cerebrala och nästan könlösa,
men inte lidelsefria sökande efter detta mönster.
Detta drag av grymhet, man kan nästan säga
sadism, tycks ha djupnat i hennes senare verk
— i hennes senaste romaner, "The House in
Paris", som många kritiker betraktar som
hennes bästa, och ’The Death of the Heart", samt
i novellsamlingen "Look at All Those Roses".
Denna utveckling, parad med en benägenhet att
skapa karaktärer som ligger farligt nära
gränsen till det neurotiska, såvida de inte rentav
överskridit den, vittnar om någon våldsam
förskjutning i känslolivet. Jag gör inte anspråk på
att kunna förklara den, men jag tror att den
inte kan åses utan betänkligheter. Hennes senast
publicerade arbete — en novell i det
återupplivade Cornhill Magazine (nu redigerat av
Peter Quennell, BLM:s tidigare
londonkorrespondent) — är nästan skrämmande i sitt
nakna avslöjande av ett själsliv på villovägar.
Det har satt sin prägel på hennes stil och gjort
den mera abrupt, spänd, invecklad — och
41S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
