Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bertil Malmberg: Nietzsche och hans åklagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
i denna diktarfilosofis skilda faser och
förvandlingar; men det gäller då enbart den
protestinställning som kan identifieras med den privata
självhävdelsens attityd. Han räknar endast med
protesten mot familjen, mot auktoriteten och
allt som eljest hållit honom bunden, hämmat och
förödmjukat honom, låtit honom känna sin
vanmakt och uppväckt hans ressentiment —
korteligen: mot stort och smått, mot filologien, som
berövat honom musiken, mot Wagner, som
aldrig steg ned från höjden av självbehaglig
mästerlighet, aldrig hälsade honom som
jämlike, mot den offentliga likgiltighet han mötte
och mot kvinnorna, som betraktade honom med
ögon av outgrundlig kyla. Att Nietzsches
ärelystnad, även i sina förnämaste och högsta
former, haft till substrat en mångfald av dylik
emotionell tvetydighet, det har man troligen
så mycket mindre orsak att betvivla som något
liknande kan förmodas gälla, åtminstone till
någon grad, om all skapande ambition. Mot
författarens utredningar i detta stycke behöver
ingenting erinras. Han har alltså med skärpa
uppmärksammat det antitetisk-tendentiösa i
Nietzsches världsbild och andliga situation, men
tyvärr endast delvis, endast där det kan
härledas ur psykologiska, av anlag och miljö, av
idel traumatiska erfarenheter särpräglade fakta:
där detta icke låter sig göra, där det icke är
tal om psykologisk kausalitet, där det
anti-tetiska möter oss under ändamålets kategori,
nämligen som kallelse, där upptäcker han
ingenting. Han anar icke, att geniet alltid har ett
överpersonligt uppdrag, för vilket just dess
individualitet med alla sina personliga givenheter
"befunnits" lämpad och blivit speciellt utvald;
och ändå är denna tanke så närliggande, ändå
kan den utan möda, utan alla metafysiska
spekulationer, röja sig för betraktaren, när han
överblickar ett genis fullbordade liv, detta stora
ödesmönster, och ser den mäktiga huvudtanken
utträda ur förvirringen, bilden klarna och alla
egenskaper, "onda" som "goda", alla böjelser
och tendenser, alla oförstådda data, stilla och
musikaliskt ordna sig under ett syftes primat.
Det var Nietzsches bestämmelse att skapa en
lågande antites mot allt det odemonisk-amusiska
hos sin egen epok, mot ett förflackat
gudsbegrepp, mot kristendomens självutplåning i
"moral", mot "adderande" humanitet, mot
fantasiens och skådandets utarmning, myternas
undergång, språkets sekularisering och
ordbildernas död. Detta var hans roll och ärende
i världen. Har han varit sin bestämmelse trogen,
då ha de anklagelser för paradoxala överdrifter,
irringar, fantasmer, högmod, utsvävningar och
våldsamheter vilka ur en ny tidsbelägenhet
kunna resas mot hans läror ingen utslagsgivande
talan.
Och ändå är det på dem som Melker
Johnsson grundar sitt slutpåstående om en direkt
förbindelse mellan Nietzsches filosofi och dagens
tyska realiteter. Det är väl icke fullt klart
om han räknar med någon essentiell, någon
väsendets likhet mellan personen Nietzsche och
det nazistiska ledarskiktets män, om han menar,
att de skulle ha funnit varandra, icke bara på
idéernas, utan även på sympatiens, på
valfrändskapens plan, för den händelse de kunnat mötas
i verkligheten. Man kan emellertid frukta, att
något dylikt föresvävat Melker Johnsson, när
han offrat så mycket nit på att utmåla de sämre
sidorna hos sitt föremål. Hur man föreställer
sig, att Nietzsche reagerat vid anblicken av sin
övermänniskodröm i dess sena förverkligande,
det blir emellertid den psykologiska
aningsförmågans sak. För mången räcker det kanske att
jämföra med varandra några av aforismerna,
gärna de anfäktbaraste, i "Sålunda talade
Zarathustra" och några av de bättre partierna
i nazismens sakrosankta urkund; om stil är
personlighet, en uppenbarelse av väsendets
kvintessens, d. v. s. karaktär, då kan en sådan
jämförelse ge tillräcklig upplysning: den kan visa
oss, om det verkligen är sannolikt, att Nietzsche
i Hitler skulle ha sett sin andes rätte son och
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
