Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bertil Malmberg: Nietzsche och hans åklagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH HANS ÅKLAGARE
velat överlåta på honom den succession som den
blinde aposteln i Bayreuth så beredvilligt
förmedlade eller om icke den attityd han skulle ha
intagit snarare kommit att erinra om Spenglers,
i varje fall privat, absolut iskalla och avböjande
hållning. Det är i den nyktraste saklighets intresse
och alldeles icke i någon överslätande avsikt
som jag påstår, att Nietzsche, när han
lovsjöng grymheten och förhärligade makten,
alldeles icke menade detsamma, icke ens på ett
ungefär detsamma, som Tredje rikets
"realpolitiker". Denna del av hans förkunnelse kan
nämligen icke renodlas, den kan icke flyttas
bort från sitt tidsrum, d. v. s. ut ur sin
relation till det fenomen som kampen då gällde:
den sterilt s j älvspeglande humanitarismen. I sj älva
verket innehöll den ingen anvisning till
handlande utan hade, kan man säga, en rytmisk
uppgift, en balanserande, paradoxalt antitetisk
funktion i kulturdebatten: att mot välfärdsmoralens,
organisationens och mekaniseringens övermakt
i jämviktens intresse förkunna deras extremaste
motsats. I samma ögonblick man bryter den
ut ur dess polaritet blir den absurd. Det
är detta fel Melker Johnsson begår. Han tar
Nietzsche för mycket efter orden. I en annan
mening gör han det visserligen för litet: han
glömmer, att man aldrig kommer en
tankediktare eller diktarfilosof in på livet endast genom
att utreda vad man fattar som "innebörden"
i hans skrifter; ty det gäller också att "fästa sig
vid orden", vid den språkliga gestalten, som
alltid har karaktären av en symbolisk
kommentar. Det ligger därför något av textförfalskning
— naturligtvis en omedveten — i de
nietzschecitat som meddelas i ordagrann, men högst
oinspirerad tolkning.
Att Nietzsches filosofi hör med i det komplex
av förutsättningar ur vilket nationalsocialismen
utgått är naturligtvis obestridligt, nämligen
såtillvida som en föregående verklighet alltid på
ett eller annat sätt betingar en efterföljande. Att
det här skulle råda ett direkt orsaksförhållande
har Melker Johnsson icke lyckats göra
sannolikt. Han har icke kunnat visa, att de personer
som uppfunno och förverkligade
nationalsocialismen stodo i något förhållande till Nietzsches
filosofi och att vare sig de eller den publik av
småborgare och deklasserade militära
subal-terner till vilken de vände sig skymtat honom
annorledes än på en hörsägens avstånd: de sågo
i honom, om de överhuvud någonsin offrade
honom en tanke, endast en av de många
intellektuella "Schlawiner" som uppväckte deras djupa
ringaktning. Att man sedan, när det gällde att
anpassa och inrätta sig efter något mer
salongsmässiga former och till den ändan ville förskaffa
sig en andlig stamtavla, gav sina
livsåskådningsexperter order eller accepterade deras förslag att
ta hand om den försvarslöse filosofen och
förvandla honom till "förfader", det kan svårligen
brukas som argument mot honom. Och lika litet
kan han lastas därför att forna "nietzscheaner",
poeter och akademici och allehanda "idealister"
ur den likviderade "tyska ungdomsrörelsen"
vid sin mer eller mindre spontana övergång
till nazismen togo sin Nietzsche med sig, så att
de åtminstone hade något, med vilket de kunde
pryda de tomma väggarna i sitt nya andliga
logi. Men även om det vore så, att det rådde
en verklig kausalitet mellan Nietzsches satser
och ögonblickets våldsregemente, om Melker
Johnsson hade rätt häri, skulle den djupaste
tendensen i hans bok ändå vara ytterligt
betänklig. Ty hans arbete, som är utmärkt, i många
stycken, ger oss tyvärr hela tiden den
förnimmelsen att författaren ogillar, icke bara
Nietzsches tankar i och för sig, utan framför
allt det faktum att de blivit tänkta, ehuru de
äro onda och dödsbringande till sin natur. Häri
röjer sig en tendens att av diktaren eller
filosofen kräva en art av "välförhållande", en
ödesdiger tendens, som icke blir mindre riskabel för
tolerans och tankefrihet, därför att den till en
början riktar sig mot läror, som predika eller
synas predika helt motsatta värden.
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
