Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
musik. Här ett grodlikt foster i en buk, där
(d. v. s. en del år senare) en skald med yviga
lockar eller en skallig bolare. Här ett av alla
tiders största prosaverk, där dess författare en
astmatisk sjukling inlåst i ett rum med
korkväggar sedan tjugu år (Proust). Här en
tusen-pundsedel i en högadlig plånbok, där ett tjog
lantarbetare som släpat ihop den till det billiga
priset av lycka och liv. Sådant är samhället.
Sådant är också livet. Sådant är världsalltet, ett
tvivelaktigt helt av motspänstiga vibrationer.
Vedervärdigt! Men tillika fängslande. Således
heller inte mycket att göra åt. Men kan man
inte göra något åt eländet, så kan man i stället
göra något av det. Man kan avlura tillvaron
dess egen diaboliska kompositionsprincip. Så
resonerar Huxleys alter ego Philip Quarles:
"Skriv en roman som en orkesterkomposition.
Inte på symbolisternas sätt, genom att
underordna förnuftet under ljudet (... Rena
dadaismen). Utan i stor skala, i själva
konstruktionen. Tänk på Beethoven. Omkastningarna i
stämningen, de tvära övergångarna. (Det
majestätiska alternerandet mellan skämtsamma
infall, så som till exempel i första satsen av
B-dur-kvartetten. Eller så som det komiska inslaget
plötsligt antyder något oerhört tragiskt
högtidligt i scherzot till Cissmollkvartetten)___Göra
detsamma i en roman. Men hur? De tvära
övergångarna kunna göras nog så lätt. Allt vad man
behöver är tillräckligt många figurer och
parallella kontrapunktala intriger. Medan Jones
mördar sin hustru, skjuter Smith barnvagnen i
parken. Man alternerar med temata."
Man kan inflicka: medan Jones naken till
midjan hackar kol i en gruvgång, tömmer Smith
en flaska Mosel på sin klubb och fattar det
viktiga beslutet att sälja gummi och köpa
statsobligationer. Jones och Smith är musikaliska
enheter som spelas ut mot varandra. Point
counter point! Båda är lika nödvändiga för att
romansymfonin ska få sin rätta spänstighet, sin
höjd, sitt tragiska förlopp. En sorts dadaism,
det har Huxley känt på sig och därför habilt
tagit avstånd från. Frågan om mänskors lycka
och olycka, de sociala orättvisorna, revolution
och chauvinism, allt underordnas hos Huxley
lagen för status quo. Den stora sociala
symfonin är byggd över disharmonier. Det vore
i högsta grad oartistiskt att söka utplåna
motsättningar som är kontrapunktiskt motiverade.
Det gör inte Huxley heller. Han erkänner visser-
ligen sin begränsning, men endast för att få
den slutgiltigt legitimerad via självironin.
Den som läst "Kontrapunkt" minns hur Huxley
omsatt sina kontrapunktiska funderingar i
praktiken. Nät av motsatser, antitetiska blixtridåer
korsar varandra i dramats alla dimensioner. De
determinerar psykologin. Walter Bidlake är nära
att lyckas förföra Lucy Tantamount, när
burpape-gojans dödsskri kopplar in energierna på löjets
banor. Situationen är kostlig, "en dyrbar vits
för rökrummen och ändå skulle han inte ha lidit
intensivare om han förlorat sin egen mor". Denna
mondäna zerrissenheit är iscensatt enligt
kontra-punktikens lagar. De verkar även som slagruta
i den mördande analysen av de intellektuellas
infantilism. "En av de saker som är svårast att
komma ihåg är att en persons meriter på ett
område ingalunda utgöra någon garanti för
meriter på annat... därav professorernas
notoriska tafatthet och de skrattretande barnsliga
lösningar de tro sig fina på livets problem."
De spottar ur sig hur många dualismer som
helst, när författaren med något av samma
förhäxade avsky som nykterhetspredikanten rullar
upp planschen med suparlevern pekar på den
kräftsvulst i en värld av ren kemi som heter
själ. Kravet på kontrapunktisk harmoni lockar
Huxley att avslöja mer av sina personliga
slitningar än som annars varit tillrådligt. Fina
hjärnor, grova Iår: "Överdriven intellektuell
och estetisk förfining köpes ofta dyrt till priset
av en egendomlig degeneration av känslolivet."
Här skymtar den psykologisk-genetiska
förklaringen till de sadistiska paradnummer varav
romanen överflödar. Lady Edward Tantamount
bereder sig en pervers njutning genom att
sammanföra de mest omaka gäster, vilka kan
förutsättas öppet pina varandra inför hennes glupska
blickar. Huxley parar gärna samman allt som
är heterogent i livet. Han blir så upphetsad när
sedan majonnäsen skär sig. Ett praktexempel
erbjuder scenen när de brittiska frimännen
marscherar upp för att hylla sin ledare och vid
ingången till Hyde Park råkar stöta samman
med en antivivisektionistprocession, "lederna
hade trasslat hop sig, musiken hade urartat till
en kakofoni, när de båda musikkårerna med
fulla lungor samtidigt blåst var sin marsch,
fanorna hade blandats om varandra, så att
’Skydda våra trogna hundar!’ fladdrat vid sidan
av ’Britter, bli aldrig slavar!’, eller ’Socialism
är tyranni!’ beblandat sig med ’Doktorer eller
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
