Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
djävlar?’". Denna kontrapunktiskt regisserade
fars ger en god uppfattning om Huxleys
speciella lidelse, att spela ut idéerna och deras
språkrör mot varandra för att skadeglatt notera
den bisarra effekten. Denna effekt är i själva
verket rent dadaistisk. Det är ingen konst att
diskvalificera varenda producerad idé, om alla
högtalarna släpps på samtidigt.
Philip Quarles, författaren i "Kontrapunkt",
har denna ambition. Han vill gripa livet i dess
mångfald. "Kvintessensen av det nya sättet att
se är mångfalden. Ögonens mångfald och
synpunkternas mångfald ... vad jag vill är att
kunna se med alla dessa ögon samtidigt."
Metoden kan vara upplysande men är till sitt
väsen steril, om den inte besjälas av en ihärdig
önskan att få världen förändrad till det bättre.
Det är i och för sig av intet värde att lyckas
hopa perspektiven på varandra i snabb följd,
så som Philip gör när hans bil råkar köra över
en stackars liten pariahund och denna händelse
genast utlöser en serie reflexioner över den
sicilianska födelsestatistiken och moralens
relativitet, eller härledandet av den tantamountska
familjeförmögenheten inte bara (vilket är både
motiverat och förnuftigt) uppehåller sig vid
omfånget av utsugen arbetskraft utan därtill
följer fågelspillningen på åkrarna tillbaka till de
stillahavsklippor där lorten ackumulerats under
millioner år. Det blir för mycket guano, för
mycket spring mellan skrivbordet och hyllan
med Encyclopædia Britannica. Dessa statiska
anhopningar av lärt stoff verkar direkt
stilför-därvande, ett intryck som hans glänsande
kvickhet förgäves bemödar sig att skingra. En del
passager som jag tycker mig minnas man
beundrade, när boken var färsk, verkar numera
enbart spexiga. Till den falska sortens
djupsinne måste man vidare räkna Huxleys mani att
kalla människan för "exfisken" som en oartig
påminnelse om det första fosterstadiet. Det var
inte Mozart som skrev Haffnersymfonin utan
exfisken Mozart. När kokerskan steker fågel på
spett lyckas Huxley förvränga det till att hon
"begagnar sig av den infraröda utstrålningen
för att spränga proteinmolekylerna i spetsade
ungänder". Prosan kommer en gammal
lundensare att tänka på Toddybladets språkliga
excesser. Egentligen finns det ganska mycket av
högintelligent Chronschough hos Aldous Huxley.
Han har själv påpekat det i Philip Quarles’
annotationer till sitt skriftställarskap. Det är
helt i enlighet med kontrapunktikens fordringar
att efter slutad demonstration slå spelet över
ända. Denna slutstämning av road vedervilja,
matad med självironi, kom Huxleys andliga
matsmältningsorgan att revoltera och drev honom
att närma sig den klassiska mystiken, bland
annat för att den tillät honom att förena andlig
frigörelse med radikal pessimism. Ty om
Huxley är rädd för något som för själve Skam,
så är det tron att det på ett eller annat sätt går
framåt med mänskligheten. Då
framstegsdoktrinen har en helhjärtad företrädare i Aldous
Huxleys äldre bror Julian undrar den fåkunnige
om här inte kan föreligga något slags
Benjaminrevolt eller Abelkomplex.
Om "Kontrapunkt" ändå har bibehållit en
slags aktualitet, beror det i främsta rummet på
författarens ypperliga stilkonst, men man
kommer heller inte ifrån att demonstrationen, denna
jättedemonstration av alla de självmordslägen
som följer av en systematiskt iscensatt
relativism, fortfarande har något att säga människor
som av ren trötthet lockas att börja avnjuta
alltings hopplöshet och i den absoluta pessimismen
finner en sista refuge för sitt njutningsbegär.
Stig Ahlgren
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
