Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH F11,M
Teater
VÅR väg mot framtiden. Skådespel i sex
bilder av Rudolf Värnlund. Svenska
Dramatikers Studio.
Företalet till Rudolf Värnlunds skådespel "Vår
väg mot framtiden", som den 28 april
framfördes av Dramatikerstudion, är daterat februari
1941. Stycket bär alla spår av att ha tillkommit
under 1940, det mörkaste året i västerlandets
hela nyare historia. Ur den nattsvarta
pessimism, som då gastkramade oss alla, synes
Värn-lunds framtidsvision ha vuxit fram. Han ger en
skrämmande bild av hur tillståndet kan te sig
tio år efter andra världskriget. Reaktionen har
segrat över hela linjen. Autarkien har
genomförts och kommit världshandeln att förtvina.
Anstormen mot industrialismen, den vanvettiga
idén att vrida utvecklingen tillbaka, den nya
kulten av blodet och jorden ha satt giftiga
frukter; industriarbetarna, en gång kunniga och
skickliga yrkesmänniskor, knota högljutt mot
att återgå till jorden, till förfädernas sysslor,
som de för länge sedan lämnat bakom sig. Men
det värsta är, att intelligensen topphuggits i alla
länder, minsprängts på haven eller mördats i
koncentrationslägren. Kulturens och människans
finare kvaliteter, "ädelstålet", ha gått förlorade,
och ingen känner längre hemligheten med deras
frambringande. Hjordvarelsen, massmänniskan,
den nya tidens produkt, står där eländig och
hjälplös och vänder med förtvivlans hopp,
slutligen med desperationens raseri sina
förväntansfulla blickar mot den enskilde, mot individen,
som ändå aldrig kan undvaras. Men de
skapande andarna äro inga maskiner utan oändligt
fina och ömtåliga instrument, som trasats
sönder i dessa katastroftider, som inte kunna
fungera i förtryckets, oandlighetens,
kollektivismens tidevarv; de ha glömt bort sin konst,
förlorat sina färdigheter, äro inte i stånd att börja
om på nytt — så som det har gått ingenjör
Jakob Allen i Värnlunds stycke.
Naturligtvis är allt detta en abstrakt
konstruktion och det så det knakar i fogarna. Men det
ligger en varning och en maning i
konstruktionen, som inte kan undgå att slå sin klo
i oss, och som hade gjort långt större verkan
om pjäsen kommit till uppförande innan bladet
vänt sig och framtiden verkligen kunde te sig
så fruktansvärd som den här utmålats. I
nuvarande läge får man närmast intrycket av en
mardröm, ur vilken man till all lycka vaknat
upp. Därmed är visst inte sagt, att den
mardrömmen lämnat en oberörd — tvärtom, nu
veta vi vad som kunnat hända, i vilken ohygglig
fara vi svävat! Konstruktionen har emellertid
kombinerats med en äktenskapshistoria, som är
allt annat än övertygande. Allens hustru är långt
mindre en individ än en inkarnation av den
sterila själviskhet, den kalla maktdrift och
framgångsdyrkan som författaren vill åt, och hennes
språk är rent otroligt vulgärt. Hon är med
andra ord en megära. Så älskar Värnlund att
föreställa sig överklassens kvinnor — det finns
andra prov på sorten i hans produktion! -—
men han får ingen annan att tro på figuren
och, vad värre är, ingen skådespelerska att göra
den till en levande människa.
Annars framträdde nog här som alltid
Värnlunds starka sinne för teaterns möjligheter och
uttrycksmedel. Var stycket en konstruktion, så
var det ändå ganska mycket av spelbar teater.
Särskilt figurerna ur arbetarklassen hade
författaren som vanligt fått ett mycket gott grepp
om, och där hade han också god hjälp av
skådespelarna med Gunnar Strååt och Karl-Axel
Forsberg som främsta namn. Däremot föreföllo
aktörerna i den borgerliga miljön rätt
vilsekomna, naturligt nog, ty där hade de inte
det rätta stödet av författaren. Värnlunds
föreställningar om överklasskretsar och
kulturmänniskor utgöra ett litet kapitel för sig, som vi här
skola förbigå med tystnad. Men om en av
skådespelarna gäller inte detta: John Elfström, som
på några få repetitioner övat in Jakob Allens
stora roll, förde företaget i hamn och räddade
kvällen. Hans framställning var kanske inte så
rikt nyanserad, men den bars upp av intensitet
och naturlig pondus; aktören fick fram både
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
