Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
den andliga överlägsenheten och det brustna
och förbrända hos rollen. Det var en fin och
vacker prestation.
Ingrid Luterkorts regi var genomfört
realistisk. Naturligtvis hade man också kunnat tänka
sig en abstrakt draperistil eller allra helst något
slags antydande expressionism — det finns
scener och tongångar i Värnlunds stycke, som
föra tanken till den unge Pär Lagerkvist. Skall
stycket ha någon bärkraft måste det väl dock
vara på det symboliska och
visionärt-fantas-tiska planet; som verklighetsskildring går det
inte fram. Belysningsproblemens behandling stod
på en amatörmässig nivå, men det var kanske
delvis en lokalfråga. Holger Ahlenius
Barnet är mitt av Leck Fischer. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Handlingen är i korta drag den, att en
ensamstående musiklärarinna sedan sjutton år
uppfostrat ett fosterbarn som sitt eget. En hygglig
inackordering i våningen har också varit med
hela tiden och är nu förälskad i henne. Men
flickan är yr och vill se något annat än det
antimakassprydda hemmet, som hon dock är
fäst vid. (Ingen förnuftig människa kan
förtänka henne det.) Sedan hon råkat ställa till
skandal på sin första offentliga bal i
småstadshålan, är det ännu svårare för henne att stanna,
och när den verkliga modern dyker upp och
vill ha henne med sig som biträde på en
nystartad skönhetssalong i huvudstaden, så går det
ej för fostermodern att hålla henne kvar. Dock
har denna tillfredsställelsen segra till slut, ty
när flickan bränt sig i huvudstadslivet, som hon
ju inte rimligtvis kunde väntas vara rustad för,
så kommer hon tillbaka med krossade illusioner
och förlorad oskuld till de väntande bägge.
Sentimentaliteten i denna historia kan bli
påfrestande nog för åskådaren ibland. Det är dock
knappast riktigt, när man förebrått författaren
att han kastat allt vackert ljus på fostermodern
(Elsa Widborg) och all skugga på den andra
(Ebba Ringdahl). Det finns så mycket
odrägligt tyranni, egoism och trångsynthet i de
förträffliga figurernas förträfflighet, att det gott
skulle räcka och bli över till ett riktigt drama.
Elsa Widborg tog ogenerat ut så betydande
kvantiteter skenhelighet ur rollen, att
undertecknad, om han som pedagog rådfrågats i
konflikten, obetingat hade förordat att flickan finge
följa med Ebba Ringdahl, dock med något
mindre förbundna ögon. Undras om inte den
intelligenta och respektlösa Elsa Widborg i viss
mån drev både med författare och publik i sitt
stilla sinne, när hon framställde figuren —
i varje fall måste hon ha känt starka tendenser
till det, ej minst vid de pekoralistiska
oxfordinslagen av småprat med Vår Herre, ditsatta
efter mönster av Hjalmar Bergman och André
Obey. Och det sken igenom. Jämfört med de
mödrar hon senast framställt, var det
emellertid en helt förnyad prestation; den
sekunderades högst njutbart av Håkan Jahnberg och
Elsa Baude.
Som den unga flickan hade Gertrud Fridh
sin andra stora roll på Stadsteatern. En smula
elevmässighet röjs ännu i benägenheten att ta
ut för mycket ur varje detalj (något som i ännu
högre grad gäller om Ann-Mari Ström); men
begåvningen är omisskännlig. Ebbe Lindé
Nära ögat av Thornton Wilder. Göteborgs
Stadsteater.
Originaltiteln är "The Skin of Our Teeth".
Det skall väl syfta på talesättet att valpens
destruktiva bitbegär kommer sig av att han
skall gnaga skinnet av tänderna. Vi skall inte
misströsta om mänskligheten för att den bär sig
illa åt, det är Wilders tes. Den klarar sig nog.
Vårt släkte är fött och uppfött av katastrofer.
Här är man långt från den vanliga
amerikanska trettitalsrealismen. Liksom "Vår lilla
stad" formellt sett levde högt på Vachtangovs
grundidé med den abstrakta rekvisitan, så lever
"Nära ögat" på en massa andra konstgrepp
från det europeiska tjugutalet: den direkta
apostroferingen av publiken, spelet över
rampen, kastningar ur och i rollen, avbrott och
om-tagningar, skioptikonbilderna, kommentarerna
vid sidan av handlingen, de oförberedda
effekterna och groteska sammanställningarna, t. ex.
i detta fall av mammutdjur och telegrampojkar
eller kongresser och syndaflod. Man kan till
och med säga att Wilder använder de gamla
tricken envetnare än när de uppfunnos och voro
high fashion. Den åskådande tjugutalisten, som
själv en gång producerade i samma anda, fast
det då fick stanna i skrivbordslådan, får
stundom samma generade känsla som när en
anekdotberättare drar ens egna gamla historier och
lägger ut dem bredare än de tåla.
De tyska och italienska tjugutalisterna, och
även de svenska (Lagerkvist!) hade dessutom
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
