Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kriget och revolutionen så mycket närmare inpå
bara själen. Det låg under deras cynism,
intel-lektualism och bisarra gester en komprimerad,
överhettad känsla, som gjorde de gamla
teaterformernas söndersprängande till ett
ärlighetskrav och en logisk nödvändighet. Bredvid
Un-ruh, Toller, Brecht, Pirandello, Giraudoux och
Lagerkvist är Wilder kåsör. Världskriget är för
honom en beklaglig, men dock något avlägsen
realitet, med intresse beskådat tvärsöver
Atlanten, tidningsspalterna och en stabil mur av
aldrig betvivlade etiska principer. Han leker
med formerna ej av hunger, utan som apéritif.
Mest erinrar han om Kjeld Abell, som väl dock
är hans klara överman i spirituell elegans. För
resten erinras man också om Aristofanes, vars
humor var av samma art, och som hade samma
tryggt konservativa moralism till ballast.
Första akten handlar om krigets Amerika,
fast den utstyrts med istidskronologi och därav
betingade inslag. Människan, mr Anthropos,
sysslar med sina vardagsbekymmer, att skaffa
mat åt familjen, och med sina uppfinningar
för en fredlig framtid, hjulet och
multiplikationstabellen. Under tiden växa ismassorna där
utanför allt hotfullare. I fjärran flyttas
katedraler, krossas städer. Men i hemmets vrå rätta
kvinnorna till väggarna, när ett alltför
närgånget bombnedslag trycker in dem, och damma
bort rappningen med vippan, som kvinnor
alltid gjort. Det är inget idealiskt hemliv, det är
som det kan med den förståelsefulla uppfostran
av barnen, men man är besluten leva igenom,
och det är huvudsaken. Flyktingar söka sig in:
Moses, Homeros, muserna. Man har nog med
trängsel kring brasan och arbetslöshet i
artistbranschen förut, tycker husmodern. Det är
U. S. A:s restriktiva flyktingspolitik, som får
sig en känga. Åtminstone skola djuren i så fall
ut. De skälva: "Det är kaalllt!" — "Kallt ja?
Det är skönt och friskt!" — Och mr Anthropos
föser ut knämammuten och husdinosaurien till
kölddöden. Sådan är människan, medlidsam och
grym i samma veva, sofistisk mitt i all sin
primitivism.
Andra akten avbasar nöjeslivet,
sexualmoralen och offentlighets]’äktet. Handlingen är nu
förlagd till Atlantic City — Amerikas kroniska
kongress- och nöjesstad — vid tiden
omedelbart före syndafloden. Det blir en serie
revysketcher, delvis rätt kvicka, men i alltför stor
utsträckning syftande på obetydliga amerikanska
dagsaktualiteter. I gengäld har
dansinstruktionen och Knut Ströms regi skapat en ovanligt
lycklig visuell helhet av just denna akt — en
spöksonat i svart och rött.
Tredje akten drar ut konsekvenserna för
framtiden. Vi skola inte tro att alla svårigheter äro
över med kriget. Sociala motsättningar och
desperat revoltvilja komma att finnas, men också
den fasta kärleken till ordning. Mänskligheten
kommer att klara sig, även om det ofta blir nära
ögat; och över dess kamp och strävan välver
i slutscenen de eviga visdomsorden sin bro.
Den "icke-aristoteliska" spelstil — för att
använda Bert Brechts term — som ger sig själv
för ett stycke som detta, är något som
Stadsteaterns artister ha föga träning i. Det gick
dock skapligt nog. Det gäller ju ej att hålla fast
en och samma karaktär som i vanliga pjäser,
utan att elegant kasta med karaktären efter
situationens behov, och liksom
revyskådespelaren endast använda sin egen personliga charm
och ironi som bindemedel. De till formatet
verkligt antediluvianska huvudrollerna hade
anför-trotts åt Töre Lindwall, Lisa Lundholm och
Wanda Rothgardt. Vid premiären var fru
Lundholm nog den som rodde båten bäst i land,
medan fru Rothgardt hade mesta besväret. Helt
i pjäsens anda var Yngve Nordwalls insats,
med omkastningen från klådig ja-pappa-gosse
i de första akterna till desperat skrikande
upprorsson i den tredje. Bland birollerna vill man
också nämna Margareta Bergfelt och det lilla
mammutdjuret, vardera för lustig plastik och
mask. — Urpremiär för Europa. Ebbe Lindé
Livet är ju härligt (The Time of Your
Life) av William Saroyan.
Oscarsteatern.
Det dröjde en del år innan Saroyan upptäckte
att han kunde blanda ihop ett antal av sina
novellstumpar och på så sätt åstadkomma ett
skådespel. Sedan har han med sin
karakteristiska optimism och självtillit gjort om
experimentet åtskilliga gånger, med växlande resultat:
bäst har han nog lyckats i "The Time of Your
Life", det enda av Saroyans stycken som nått
fram. till svensk seen och nu äntligen blivit
framfört även i Stockholm.
Vad är det då: en stiliserad fantasilek, ett
avsnitt av livet sådant det i verkligheten är, ett
poetiskt-naturalistiskt reportage? Det är något
av alla sorterna, lekfullt, sketchigt, bisarrt utan
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
