Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
att dock vara fantastiskt, utan att bryta mot
miljöinramningen, en enklare bar i San
Franciscos hamnkvarter. Det är inga märkvärdiga
uppträden, inget intrigbetonat händelsemönster;
huvudvikten ligger på människostudierna, som
utförs med hjälp av samtalsstumpar,
monologberättelser, pantomimer, dämpade
stämningsavsnitt, plötsliga känsloutbrott.
Utan att känna stycket på förhand skulle det
varit svårt att bestämma dess värde med
ledning blott av Oscarsteaterns framförande. Det
är uppenbart att det missuppfattats på något
sätt, framför allt av regissören, dansken Per
Knutzon, som dock tidigare lär ha givit
skådespelet med framgång i Köpenhamn och borde
känna det grundligt. Det är för tungt och
känslosamt uppfattat; i stället för denna
melankoliska sömngångartakt skulle man velat se
något nonchalantare, spotskare, mera utmanande,
fräsande och svajigt. Saroyan ska dock
föreställa en vitalt uppladdad anarkist, inte bara en
hjärtnupen medömkare.
Felet förefaller i de flesta fall inte vara
skådespelarnas, åtminstone inte i och för sig;
deras prestationer går bara inte ihop, får inte
skådespelet att bli till ett stycke brokigt
förbidragande skeende. Tämligen misslyckad var
egentligen bara Lauritz Falk, vars roll dock är
den viktigaste. I Falks tolkning blir Joe
uteslutande den med rikedom förbannade
dagdrivaren som ständigt sitter vid sin champagne
och låter den hängivet enfaldige Tom utföra
sina påhitt, i det han med sina pengars hjälp
söker delaktighet i de fattigas och olyckligas liv
för att komma ifrån samvetskvalen och
overklighetskänslan. Men frågan är om inte Saroyan
menat honom mera som en poetisk desperado,
en munter nihilist, med smak för självironiskt
paradoxala upptåg. Därav fanns just
ingenting hos Falk, han visade inget humör, han tog
sig själv på blekaste allvar och tyngde patetiskt
på sina yttranden, vilka bestämt skulle gjort
sig bäst som mera automatiskt framhasplade
haranger.
Sonja Wigert som den innerst ofördärvade,
över sin förnedring gråtande unga prostituerade
hade att dras med en besvärlig idealisering från
diktarens sida. Hon skulle kanske ha lagts mera
på det stupida, förljuget självmedömkan de
planet i sin klyvnad mellan
veckotidningsdrömmar och gatflicksverklighet. I Saroyans bästa
stil gick däremot Benkt-Åke Benktsson som
barens smidigt tungviktige patron,
tempera-mentsfullt växlande mellan utkastartag och naiv
hjärtlighet, med en innehållsrik och klatschig
språkbrytning. Nils Poppe tycktes helt vara sig
själv som den hemgjorde komikern och
dansören, vägande mellan ofullgången
naturbegåvning och halvfnoskighet, upplivande scenen med
sina glidande fantomrörelser.
Ludvig Gentzel tillvaratog förtjänstfullt den
storljugande cowboyn, Bengt Ekerot den
kärlekskranke ynglingen vid telefonen och Anders
Ek den redan nämnde Tom. Willy Sjöberg hade
att stå framför spelapparaten hela kvällen och
blott ge sig hän i ett enda utbrott av ohejdad
självuppskattning över sin målmedvetna
duktighet. Araben var en figur som förlorat sin
mystik: av öknens vilsekomne son hade blivit
en ordkargt obegriplig proletär. Börje Mellvig
var mycket energisk som den avskydde Blick,
sedlighetstanten i byxor med sin illa dolda
lystnad och aggressiva sadism; skådespelets
tydligaste patos riktar sig mot denne glädjedödare
och människoplågare: hans slutliga fall för ett
par revolverskott är så väl förberett att
publiken godtar detta utslag av anarkistiskt direkt
aktion som rättvist och befriande.
Man skulle vilja råda de intresserade till att
se Oscarsteaterns föreställning med Saroyans
text i gott minne. Man bör inte utkasta detta
något förbryllande genibarn med det litet
grumliga stockholmska badvattnet.
Artur Lundkvist
Film
Hemsöborna. Sigurd Wallén. Europafilm.
Förtexterna upplyser, att Einar Malm gjort
manuskriptet till denna nya filmversion av vår
berömda skärgårdsroman. Men i så fall har han
knappast blivit överansträngd av arbetet. Hela
filmen är en samling löst hoptråcklade
illustrationer till Strindbergs bok, och de repliker, som
är tillagda utöver Strindbergs egna, kan
praktiskt taget räknas på fingrarna. Kanske är de
rentav improviserade framför kameran.
Tyvärr måste man därför säga, att denna
ambitiöst tänkta film blivit ett skolexempel
(eller skräckexempel) på hur man inte skall
filmatisera en roman — i varje fall inte en som
hör till våra klassiska mästerverk. Den
egentliga skulden till att resultatet blivit så
dilettantiskt ligger hos Sigurd Wallén, som står för
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
