Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KLASSISKA VÄRMLAND
med lika goda skäl göra det i det andra. Rämen
och Ransäter var inga ekebybruk och de olika
generationerna Geijrar och Myhrmän inga Gösta
Berlingkavaljerer. Och det värmländska
barndomsliv som de båda diktarna skildrar är
muntert och friskt, nordiskt energiskt, inte sydländskt
orgiastiskt.
Det kan vara av intresse att ett ögonblick
göra konfrontationen mellan Gösta Berlings
och göternas värmlandsbild. Som utgångspunkt
väljer jag då ekebykavaljeren patron Julius’
hymn till sin värmländska hembygd. "Ve mig,
ve oss alla, Värmlands barn!", säger han.
"Skönhet, skönhet och ingenting annat fordra
vi av livet. Vi, barn av försakelsen, av allvaret,
av fattigdomen, höja våra händer i en enda
lång bön och begära detta enda goda: skönhet
Må livet vara som en rosenbuske, blomstra av
kärlek, vin och nöjen, och må dess rosor stå
varje man till buds! Se, detta önska vi, och
vårt land bär stränghetens, allvarets,
försakelsens drag. Vårt land är grubblets eviga symbol,
men vi ha inga tankar. — O Värmland, du
sköna, du härliga!" Det är samma kontrast
mellan sydländsk yppighet och nordisk kraft
och enkelhet som i Tegnérs "Svea". Naturen
är allvarlig, släktet däremot förvekligat och
förfallet. Men Tegnér skildrar inte endast den
degenererade samtiden utan ställer också upp
ett ideal. Och detta idealsläkte, vars
grundkaraktär är allvar, pliktmedvetenhet och
försakelse, hade han efter allt att döma funnit
förebilden till just på Rämen:
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad.
2
Denna skaldesynernas motstridighet är
emellertid endast ena sidan av saken — det har
också funnits en direkt och sakligt betingad
opposition mot värmlandsbilden i "Gösta
Berlings saga". En av de tidigare gensagorna kom
från Gustaf Retzius i hans 1933 postumt
utgivna "Biografiska anteckningar och minnen".
Retzius’ kontakt med Värmland berodde därpå
att en moster till honom var gift med
brukspatronen Gustaf Ekman på Lesjöfors och
Lång-banshyttan, som bekant en av de stora
märkes-männen på järnhanteringens område i vårt
land. Retzius’ släktrelation gör nu att han
uppfattar "Gösta Berlings saga" närmast som en
personlig förolämpning. På de ekmanska bruken
gick det fullt hederligt till, försäkrar han:
"Av personer, som i medlet av det gångna
århundradet en längre tid vistats vid de nämnda
bruken, har jag ock erfarit, att dessa små
samhällen voro riktiga mönster och borde hava
skildrats för eftervärlden såsom rena motsatser
till de av Selma Lagerlöf så drastiskt
avtecknade, vilka tyvärr kommit att uppfattas såsom
’typiska’ för den tidens Värmland till den- grad,
att hela detta hennes Värmland nu till och med
börjat i våra tidningar m. m. benämnas ’Gösta
Berlings land’, och att kanske snart hela vårt
fosterland såväl här hemma som i utlandet, där
man med häpnad läst dessa underliga och
ruskiga skildringar, kommer att betecknas
såsom ’Gösta Berlings land’ efter denne andligen
abnorme och för övrigt så oklart tecknade,
onaturlige och osmaklige människofigur, som
även varit präst. Men om även en sådan ’figur’
verkligen där levat och om en sådan fru som
’hon på Ekeby’ existerat annat än ’i sagans
förtrollande och förtrollade värld’, så borde det
dock ingalunda tillåtas, att de i Sverige och
i utlandet betraktas såsom typiska, varken för
hela vårt land eller ens för Värmland! Den,
som gör sig skyldig till ett sådant
betraktelsesätt, måste uppfattas såsom en, som gör vårt
land skada, ja, nästan som en, om än säkerligen
ofrivillig, förrädare mot vårt fosterland."
I valet mellan att stämplas som
landsförrädare och att ansluta sig till en så andfådd
patriotism blir man faktiskt böjd att välja det
förra alternativet (trots att Retzius ju i sak har
rätt!). Men Retzius var visst inte ensam om
sin åsikt att Selma Lagerlöf med "Gösta Ber-
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
