Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
lings saga" hade skandaliserat sina landsmän.
Den meningen delades både av nära släktingar
(som "faster Nana") och av trogna
mårbacka-grannar, som en dag vaknade och till sin häpnad
fann att de närt en orm vid sin barm.
Man kommer här lätt över till frågan om det
s. k. kavaljerslivet i Värmland. Också på den
punkten har Retzius uttalat sig, och han stöder
sig därvid på sin gode vän professor Carl
Curman, som på 1850-talet vistades ett helt år som
informator i det ekmanska hemmet på
Lesjöfors. Curman ställde sig nu närmast skeptisk,
meddelar Retzius på sitt omständliga vis:
"Väl medgav han, att på somliga av dem
[alltså bruken] tidtals kunde samlas en del mer
eller mindre avsigkomna personer ur den s. k.
högre samhällsvärlden, vilka mottogos av
barmhärtighet vid bruken och levde där såsom ett
slags parasiter, ett slags ’pauvres honteux’, som
förr nog ofta samlades på herrgårdarna litet
varstädes i landet. Själv blev jag, då jag en
gång fick följa med min far på en färd till
Sävstaholm i Vingåker — dit han av dess ägare,
den gamle blinde greve Bonde inbjudits —
vittne till huru då där fanns samlad en liten
trupp av fattiga, något avsigkomna individer
ur de högre klasserna, konstnärer m. fl., vilka
bodde i en särskild, mindre byggnad och där
åtnjöto härbärge och fri kost, ett slags
barm-härtighetsasyl, där de fingo ett tillfälligt hem;
men några sådana förfallna individer, som en
del av de i ’Gösta Berlings saga’ skildrade,
funnos icke bland dessa ’kavaljerer’. Och, om
sådana förekommit å de värmländska
herrgårdarna och bruken, så hörde de nog mera till
undantagen, icke till den typiska regeln. Vid de
Ekmanska funnos i alla händelser inga dylika."
Jag frågade en gång Selma Lagerlöf hur hon
kommit på idén att kalla sin tabelrondo av
överdådiga gamla värmländska herrar för
kavaljerer, ett begrepp som genom "Gösta Berlings
saga" ju faktiskt fått en ny innebörd. Det något
överraskande svaret blev: efter kavaljersflygeln
på Gripsholm. Det tyder på att utgångspunkten
för henne närmast varit gustavianska
salongskavaljerer i Gustaf Mauritz Armfelts stil.
Att själva typen kavaljer funnits i det
klassiska Värmland är emellertid obestridligt. Det
sammanhängde med den ekonomiskt sociala
strukturen av det gamla bruks- och
herrgårds-Värmland med dess välsituerade brukspatroner
och dess mängd av fattiga ståndspersoner, som
vid behov kunde göra anspråk på en behaglig
reträttillvaro i de förras skydd. Herrar med
talanger ägde tydligen företräde. Att till denna
kavaljerskategori hörde officerarna vid
Värmlands fältjägarkår framgår av Claes Adelskölds
memoarer "Utdrag ur mitt dagsverks- och pro
diverse-konto". Adelsköld, som kom till
fältjägarna från Göta artilleri, konstaterar att
officerskåren vid det nya regementet inte så litet
avvek från vad han dittills varit van:
"En del voro lantbrukare, några lantmätare,
andra inspektorer på egendomar, gymnaster,
arkitekter, författare, målare och musici o. s. v.,
men nästan de flesta kunde knappast sägas hava
stadigt hemvist, då de för det mesta flackade
omkring och gästade sina vänner och bekanta
i bygderna."
Regementets organisation tillät befäl såväl
som trupp att bo var de behagade mellan
övningstiderna, och det ansågs tydligen
otänkbart att officerarna utöver sina möten eller
övriga sparsamma göromål kunde företa sig
något nyttigt.
Henrik Lilljebjörn berättar också utförligt
om den värmländske kavaljeren. På Odenstad
bodde långa tider en något avsigkommen
släkting vid namn von Eding och en ryttmästare
Lundvik vid adelsfanan. I Karlstad uppehöll sig
en talrik stab av gamla sysslolösa ungkarlar,
mest avskedade militärer som aldrig hade
befattat sig med något annat yrke och nu
huvudsakligen ägnade sig åt att spela kort. Utmärkta
artister kunde ta sin tillflykt till major von
Matérn, som förde stort hus i residensstaden
och hade en särskild faiblesse för detta slags
umgänge. Hos Gudmund Löwenhjelm på Malma
åter var knekttillhåll. Nere på gården fanns en
flygelbyggnad, och där var kasern.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
