Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KLASSISKA VÄRMLAND
"Det var ett liv i denna lilla flygel, skall man
tro! Där blåstes flöjt och klarinett, där
dansades, fäktades, brottades och uppfördes
allehanda spektakel, och under skymningarna
berättades muntra historier."
Lilljebjörn har åtskilliga andra exempel på
den gamla gedigna värmländska gästfriheten,
men det anförda må vara nog.
Situationen hade inte mycket förändrats då
en tredje gammal jägarofficer, den i
värmlandsförhållanden mycket initierade överste Claes
Bratt, gjorde sina ungdomserfarenheter. Det
brusande kavaljerslivet på Rottneros-Ekeby var
visserligen endast "en saga", konstaterar han
i sina vid nittiotvå års ålder utgivna
"Minnesbilder" 1937. Men i stället fanns det kavaljerer
på näsherrgårdarna och på Stömne herrgård
vid Glavsfjorden, musikaliska och poetiska
jägar-löjtnanter och baroner, bankruttörer och
för-dettingar av olika slag:
"Det var faktiskt så, att vilken hygglig
människa som helst kunde slå sig ned på dessa
herrgårdar ungefär hur länge som helst. På
Persbergs bruk hos gamle disponenten
Mossberg ansågs det av värdfolket inte riktigt artigt,
om någon inte stannade allra minst tre dygn.
Där var det även, åtminstone sommartid, gäster
över högt och lågt. Kanske kostade det på
självhushållningens tid icke så mycket, men på sätt
och vis bidrog nog denna ideliga gästfrihet med
mat och dryck att undergräva ekonomien på
många håll. Faktiskt är i varje fall, att många
av dessa herrgårdssläkter till sist fingo gå ifrån
både gård och grund."
Det gamla levnadsglada och festliga
Värmland sådant det traditionellt uppfattats har alltså
otvivelaktigt existerat. Och de avsatta supiga
prästerna fanns också — det har nu statistiskt
bevisats med anförande av namn och data och
alla behövliga detaljer. Den andliga väckelsen
kom sent till Värmland och bl. a. genom den
intelligensaristokratiske biskop Agardhs hållning
fick den snart en kyrkofientlig inriktning. Det
värmländska prästerskapet under den här
avsedda tiden har ansetts stå lågt. Många och del-
vis lysande undantag fanns visserligen, men de
mest lysande blir något tvivelaktiga genom att
t. ex. en Anders Fryxell inte i någon högre grad
kom att ägna sig åt sin prästerliga gärning.
3
Jag har därmed rört vid den mest typiska
Gösta Berlingromantiken, och det är klart att
man med dessa exempel för ögonen kan bli
tveksam och fråga sig om inte kavaljerernas
Värmland trots allt ger den rätta bilden. Men
med orätt. Ett ögonblicks eftertanke säger oss
nämligen att romanens perspektiv är orealistiskt
helt enkelt därför att författarinnan medvetet
har anlagt ett orealistiskt perspektiv. Och den
romantiska klärobskyren med sin fascinerande
belysning kan dock inte få oss att glömma den
grå vardagstillvaro, som för de flesta var den
enda existerande och för alla i varje fall en
verklighet att räkna med. Selma Lagerlöf
saknade som bekant inte sinne för denna synpunkt,
och i enlighet härmed låter hon också boken
sluta med räfst och uppgörelse, med en apoteos
av det välsignelsebringande arbetet. Och det
finns en passus där hon direkt förhandsbemöter
en anmärkning på romanens perspektiv:
"Ofta måste vi unga mycket undra på de
gamlas berättelser. ’Var det då bal varenda dag,
så länge som er strålande ungdom varade?’
frågade vi dem. ’Var livet då ett enda långt
äventyr?’–-Då skakade de gamla sina
ärevördiga huvuden och gingo att berätta om
spinnrockars surrande och vävstolars rassel, om
köksbestyr, om slagors dunkande och yxans gång
i skogen; men det varade inte länge, förrän
de åter voro inne på den gamla stråten. Då
körde slädarna upp till förstutrappan, då ilade
hästarna bort genom mörka skogar med de
glada, unga människorna, då yrade dansen, och
fiolsträngarna sprungo. Med dunder och brak
brusade äventyrens vilda jakt runtom Lövens
långa sjö. På långt håll hördes dess dån" etc.
Den något legera parentesen avser väl
närmast att inprägla att det föga spännande arbetet
inte ger stoff till några glansfulla berättelser;
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
