Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
hälsan tiger still. Det är med det värmländska
festhumöret som med solvisaren enligt den
klassiska inskriptionen: den räknar endast de ljusa
timmarna. Det är denna otvivelaktiga grundton
i värmlandslynnet som Selma Lagerlöf
genialiskt har förevigat. Men med denna klarläggning
har man också kommit ut ur 90-talsromantikens
luft och befinner sig åter på verklighetens fasta
mark. Lyckligtvis behöver man inte därför
umbära litterära dokument. Det klassiska
mästerverket i fråga om realistisk värmlandsskildring
är som bekant Geijers "Minnen" med dess vackra
tolkning av värmländskt arbetsliv i vinterdräkt,
en bild av "det hårdaste arbetes munterhet":
"I största delen av landet har först Järnet
brutit bygd. Hamrar klappa i de större och
mindre vattendragen. Där jag är född voro i en
liten å, som från en skogssjö faller i Klara älv,
tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Där var ett
friskt leverne om vintern. Järnbruk och nordisk
vinter höra tillhopa. Det är deras vackra
årstid. Mitt i sommarhettan äro Vulkans söner,
pustande vid härden, en bedrövelig anblick.
Men om vintern bjuda de och deras omgivning
ett skådespel av det hårdaste arbetes munterhet.
Dessa lågor utur djup av snö, det under valv
och pelare av is framforsande vattnet; de tunga
vitt skallande hammarslagen, som i en natur,
frusen till vila, visa att människan är vaken;
senkraft och svett i köld och drivor; kol- och
tackjärns-körare i långa rader, med rimfrost
i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar
ur näsborrarna; vimlet av folk och bestyr; det
är en tavla att se, det är en tavla att leva! Hur
mången dag har jag sett detta! — en med
i vimlet, bland skator, sparvar och barn. —
Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur
smedjan uppstigande eldkvastar och följt de
irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka
rymden!"
Det är överdådigt levande och åskådligt, men
färgläggningen är påfallande ljus, så utmanande
ljus att den nästan ropar på ett korrektiv. Och
man behöver inte söka det — det finns i
Frödings "Den gamla goda tiden":
Stjärnorna tindrade tysta för hundrade
år tillbaka och skogen sov.
Forsen dånade, hjulen dundrade,
gnistorna sprakade,
marken skakade,
hammaren dunkade tung och dov.
Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog.
"De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.
Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.
Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävsslag,
han får allt ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!"
Forsen dånade, hammaren stampade
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinströst.
Det lönar sig här inte mycket att fråga vem
som har rätt. Det är ju helt enkelt två olika
perspektiv, Geijers taget uppifrån och utifrån,
Frödings nedifrån och inifrån. Geijer som har
sett förhållandena på ett patriarkaliskt styrt
bruk har emellertid själv erkänt
ofullständigheten i sin bild då han skriver: "Mitt i
sommarhettan äro Vulkans söner, pustande vid
härden, en bedrövelig anblick." Man får inte
glömma att Geijer nedskrev sina glada
barndomsminnen och att han gjorde det som ett
avsked till hembygden i samband med att han
beslutat avsäga sig kandidaturen till biskops-
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
