Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
humana åsikter. Dessa trängde undan de råa
och despotiska gamla bokhållarna och förde
med sig inte endast bättre metoder i
järnhanteringen utan också i alla avseenden friare åsikter.
De gamla brukspatronerna och förvaltarna stod
inte längre på stadig mark och kände sig
underlägsna och brydda. Visserligen hände det att
många av de frisinnade bergsnotarierna på de
segast despotiska bruken inte blev gamla i
tjänsten, men snart kom en ny tid och det blev
omstörtning i hela metoden för järnberedningen.
Det gamla tysksmidet bar sig inte längre; man
måste följa med sin tid och tänka på sin
existens. Lancashirejärnets morgon grydde. Män
som Gustaf Ekman, Frans von Schéele och Carl
Fredrik Wærn hade omskapat villkoren för den
gamla järnhanteringen i Värmland och på Dal.
Fore denna tidpunkt låg emellertid den gamla
goda tiden i egentlig bemärkelse, och Schröder
tröttnar inte på att framhäva vilken oerhörd
omvälvning den nya tiden i själva verket
innebar. "Den, som minnes Värmland under
1830-och 40-talen kan knappast på den korta tid av
femtio snart sextio år, som förgått, göra sig en
föreställning om, huru olika land, folk,
samfärdsel, seder och bruk då voro, emot den dag
som är", heter det i en uppsats 1894.
Förnuftigare lagar, bättre kommunikationer och
stigande upplysning hade fört de avlägsna
bygderna förbluffande fort framåt. Ännu 1836
deltog Schröder i ett fullkomligt gammaldags
storbondebröllop i Järnskog i västligaste Värmland,
men redan tio år senare började gamla seder
och bruk läggas bort. Under 30- och 40-talen
var ännu national- eller rättare häradsdräkterna
allmänna, men därefter lades de alltmer av. Med
öppnandet av Fryksta järnväg och ordnad
ångbåtstrafik genom Glavsfjorden slutade 1840-talet.
Järnbruken försvann under årens lopp. Sågarna
rasslade, skogarna glesnade, odlingarna trängde
in, och där några år förut skogen växte hög
var nu vida sädesbärande fält. Arbetarna
började bli efterfrågade, bruken höjde arbets-
lönerna och det blev tillgång på pengar. "Många
gånger frågade jag mig själv: är detta samma
land, samma släkte, som uti min barndom?"
Den diskuterade frågan om fördelningen àv
ljus och skuggor i det gamla värmländska
brukslivet kan alltså inte få något entydigt svar. Man
kan säga att på en del håll rådde rent
arbetar-förtryck och att regimen sällan var av det
sentimentala slaget. Men man kan också peka på
en rad bruksägare som hade det mest levande
intresse för befolkningens väl och som ägnade
mycket arbete åt sin hembygds uppryckning och
inte minst åt dess folkskoleväsen. Det mörkaste
inslaget i tavlan är otvivelaktigt förvaltarnas
och inspektorernas framfart, men även här dök
det någon gång upp en ljusgestalt som Thorsten
Rudenschöld, vars förvaltartid på Stjärnfors
bruk aldrig glömdes av folket. Och Gustaf
Schröder och hans själsfränder kämpade en
hård kamp mot käppens och brännvinets
regemente på de gamla bruken.
4
Det finns dock ett mycket vägande skäl till
att den gammaldags patriarkalismen i dess olika
aspekter av förtroende och välvilja kommit i
blickfältet vid teckningen av det klassiska
Värmland. På dess grund byggde nämligen efter allt
att döma de dugande, framgångsrika och
kulturellt högtstående familjer som uppbar det
förfinade värmländska herrgårdslivet, Geijrar och
Myhrmän, Ugglor och Wærnar, Nordenfeltar
och Hofstenar, Lilljebjörnar och Borgströmar
och vad de allt hette. Provinsiell självmed’
vetenhet och demokratiskt frisinne utmärkte
detta överskikt, och man kan ofta förvåna sig
över hur liten roll ståndsskillnaden spelade.
Livsföringen och klädedräkten gick i enkelhetens
tecken. Visst fanns det på något håll tendenser
till fransk sirlig umgängeston och alamodisk
elegans. "Emellertid var det länge som
herremän på landet, så väl borta som hemma, visade
sig i vadmalströjor", berättar Henrik Lillje-
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
