Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KLASSISKA VÄRMLAND
björn. "Själv bar jag alltid sådan i hemtrakten,
och min far bibehöll detta plagg till sin död."
Geijer, som för övrigt alltid bevarade mycket
av hemsederna både i tal och uppträdande,
berättar i sina "Minnen" att han visade sig
i dansskolan i ullstrumpor och "grön
valmars-jacka med stålknappar". Det kan förefalla som
en betydelselös detalj men hör ihop med en
provinsiell rättframhet och enkelhet som ofta
står i direkt opposition mot huvudstadslivets
fördärv. Betecknande är Lilljebjörns uttalande
om sin vän E. A. Kjellin, filosofie magister och
medlem av Götiska förbundet:
"I sitt utseende och sitt sätt att vara hade
han icke något utmärkt, än mindre något
elegant — nästan tvärtom; det var något som jag
gärna ville kalla värmländskt — okonstlat och
hederligt."
Jag citerar också ett brev till Bernhard von
Beskow från Anders Fryxell 1863, där han
erinrar om den tid våren 1813 i Uppsala då
"under Kolmodins föreläsningar över Livius,
mina den vadmalsklädde värmländske novitiens
blickar första gången blevo fästade på Dig, den
redan då utmärkte stockholmaren". Det är några
spridda iakttagelser om hur en provinsiell egenart
som inte saknar självmedvetenhet bryter igenom
eller bryter de gängse umgängesformerna.
Det har legat så mycket närmare till hands
att beröra de här tecknade provinsiella
sedvänjorna som de utgör den lämpliga
bakgrunden till en litteraturhistoriskt ryktbar episod
som mycket låtit tala om sig. Jag syftar på den
säregna järnexpedition som i augusti 1811
företogs av Tegnér och hans svågrar Myhrman,
vilka efter brukspatron Kristoffer Myhrmans
död något tidigare under året faktiskt var
styrande brukspatroner på Rämen (skalden alltså
inbegripen). Det är Gustaf Myhrman som har
berättat om denna utflykt:
"Den gick därpå ut, att dessa skulle utföra
en järnexpedition till Filipstad, dit man från
Rämen har 4 mil, varigenom kunde ådaga-
läggas, att man, ehuru den så kallade läsvägen
och tjänste-banan blivit beträdda, icke studsade
tillbaka för det tyngre arbete, som utgjorde de
underordnades sysselsättning, utan aktade och
ville genom föredöme uppmuntra det. Det var
således en ambitionssak, ett äventyr, vari
professorn och brukspatronen Esaias var lysten att
deltaga.–-Till utförandet därav hörde,
att var och en skulle, aftonen före avresan
smörja sin kärra och därå pålässa det omnämnda
quantum av 2:ne skeppund järn, i stänger,
vilka måste fastkilas, för att ej falla ur sitt läge,
då det bar upp- eller nedföre backar. Därjämte
skulle var och en vara iklädd den i orten
brukliga arbetsdräkt av vadmals-rock, korta
skinnbyxor, ullstrumpor med randiga knäband o. s. v.
Så skedde även. Till saken hörde ock att var
och en av oss skulle vara försedd med en av
bruksdisponenten utfärdad förpassning eller
forsedel innehållande, jämte befraktarens namn,
det gods han medförde till faktoriet i Filipstad.
I denna upptogos vi under benämningen:
Bergsmanssonen Esaias Esaiasson, Gustaf
Christophers-son o. s. v." (Citerat efter E. Wrangel, "Rämen
och Tegnérminnet".)
Så utföres då expeditionen under åtskilliga
oväntade besvärligheter, och Myhrman slutar
sin redogörelse med reflexionen att denna färd
måhända lagt grunden till Tegnérs "Svea" eller
att stycket därav åtminstone fått sin enkla,
kraftfulla gestalt. Såtillvida är detta också
obestridligen riktigt att "Svea" inspirerats av Rämen
och rämentrakten och att dikten fullbordades
där under sommaren och hösten detta år, 1811.
För min del har jag alltid trott att denna
Myhrman—Tegnérska "järnexpedition" var ett
i sitt slag alldeles enastående företag. Så är
emellertid inte fallet. Gustaf Schröder berättar i
"En bruksbokhållares minnen" att det bland den
tidens bruksbetjäning (det gäller här närmast
Helgebodafors vid norska gränsen) var en sed
att en gång under vintern1 företa en resa till
Bergslagen för att hämta tackjärn eller också
att forsla en fora med järn eller spik till
Kristiania. Herrarna klädde sig då i vanliga
formans- eller bondekläder och sökte på allt
sätt tillägna sig böndernas sätt, tal och dialekt,
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
