Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Tore Zetterholm: Kätterska korsfarare. Richard Hillary och Arthur Koestler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRE ZETTERHOLM
och en offervilja sådan som Hillarys. Hans bok
är heller inget annat än ett försök att förklara
denna paradox. Visserligen kom han rätt snart
underfund med vad han kämpar mot. Men
härom säger Koestler med rätta:
"Ingen låter sin kropp gå upp i lågor tre
gånger bara av motvilja mot organiserade
massstämningar och standardiserad patriotism. Det
låter mycket bra, men det är inte sant."
Annars dröjde det rätt länge, innan Hillary
genomskådade sin skepticism. Han anar
visserligen, att den varken kan vara eller har varit
upphovet till hans insats. Han anar, att han
drivits av motiv, som han själv inte kan göra
sig reda för. Karakteristisk är också hans
inställning till vännen Peter Pease, som får
företräda en kristen och patriotisk trosvisshet. Vi
kan utläsa mycket ur hans beundran och avund,
hans irritation, hans försök att ställa vännen
mot väggen och hans hetsiga försvar för denna
hädonism, som han inte själv tror på.
Ty Richard Hillary är i den fatala situationen
att vara en kättersk deltagare i ett korståg. Han
tror inte på deviserna för kampen mot de
otrogna. Han hånar dem och kritiserar dem.
Han vet egentligen inte vad det skall tjäna till
att befria Jerusalem — ja, hans förstånd säger
honom, att det hela är ganska meningslöst. Visst
kan han gå med på, att de otrogna måste drivas
ut, att det måste sättas stopp för deras
grymheter. Men Jerusalem? Vad är detta Jerusalem,
som de offrar sig för?
Men ännu fatalare är att han inte kan dra
konsekvenserna av sitt resonemang. Han kan
inte göra helt om och rida tillbaka den väg han
kommit. Det är något inom honom, som tvingar
honom vidare trots förnuftets hånfulla
försäkringar om att det är meningslöst. Inte ens när
han ligger sårad och sönderbränd, kan han ge
upp. Han släpar sig vidare för att inte bli efter,
när marschen fortsättes genom det brinnande
ökenlandskapet.
"Den yttersta fienden" är historien om
Hillarys patetiska försök att komma till klarhet
om vad det är för en makt, som driver honom
vidare, som får den skeptiske riddaren att offra
livet för ett Jerusalem, vars innehav syns honom
högst tvivelaktigt. Man kan knappast säga, att
han lyckats lösa problemet. I slutet av boken når
han fram till full visshet om att den
egocen-triska inställningen är "ofärdig, blind, livlös".
"Peter hade alltså haft rätt. Det var omöjligt
att bara tänka på sig själv, att ta emot av livet
och inte ge annat än av en händelse, att se på
mänskligheten och sedan med berått mod gå
förbi. Man kunde inte längre säga: — Jag trivs
bra i min värld, och ger sjutton i resten. Vad
var det Denise hade sagt? — Ja, du kan
realisera dig själv, men inte genom att leva ett
ego-centriskt liv. Genom att känna de andras död
djupt skänker du värde åt livet."
Men med sitt förstånd har han inte kommit
till rätta med problemet. Koestler säger också,
att Hillary i bokens slutkapitel inte längre kan
resonera lika bländande klart och elegant som
i den föregående delen utan att hans credo blir
till ett hjälplöst stammande. Man kan säga, att
han, när han sätter sig att skriva sin bok, nått
fram till förvissningen om att han måste böja
sig för det etiska krav, som här hos oss Hagar
Olsson ställt på diktaren. Men detta bejakande
av det etiska kravet innebär inte, att han löst
problemet. När han efter bokens fullbordande
åter försöker få tillåtelse att flyga, är det inte
den rationella övertygelsen som driver honom.
Han skriver i ett brev:
"Jag tror, att jag skall ge mig med igen.
Jag kan inte resonera förnuftigt längre. Jag
måste låta instinkten bestämma." (6/io 1942.)
I breven från denna tid lyckas han allt
tydligare formulera motsättningen mellan
förståndet och detta han kallar instinkt:
"Man kan resonera förnuftigt i evighet, och
ens förnuft säger en till slut att det är
galenskap, men det är instinkten man lyder." (3/12
1942.)
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
