Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
reska, burleska och tragiska små scener, man
får strukturen av hans karaktär, skelettet av
hans grubbel, glimtar av hans visdom och
konturerna av hans hårda livsföring. Men man får
inga utgjutelser, ingen bikt, inga intima
förtroenden. Ändå räcker vad han så återhållsamt
berättar till att ge en, kanske inte intensiv, men
ytterst övertygande och högst förblivande bild
av Hedenvind, liksom den moderna teaterns
draperiscen inte kommer en att sakna detaljerat
illusoriska kulisser.
Först och främst får man känna hur i yttre
mening vrångt livet ända upp i mannaåren
gestaltat sig för Hedenvind. Men väl att märka:
detta efter vanliga begrepp nära på
övermänskliga yttre motstånd som Hedenvind har haft att
övervinna för att då och då — ofta med långa
mellanrum — kunna få skriva framhävs inte ett
ögonblick vare sig som något slags betingelse
för ett "liv för män", som en anledning till
triumferande skryt eller som en effektfull
bakgrund för andras och egen medkänsla. Det sista
Hedenvind gör är att beklaga sig och det näst
sista är att förhäva sig. Han tillhör heller inte
dem som därför att de själva slitit hund fordrar
att andra, det vill säga ungdomen, också ska
göra det. Tvärtom försvarar han energiskt den
moderna ungdomen mot dem som anklagar den
för ytlighet och njutningslystnad.
Som i en folksaga, full av burlesk humor,
drar scenerna förbi. Livet är farligt och faran
är lockande. De fina böckerna i skinnband och
guldtryck, som fadern ropat in på auktion men
som ingen får understå sig att röra, slukas i
hemlighet och nästan med livsfara under arbetet
på faderns åker och i faderns skog. Den låte
och illsluge drängen lägger ständigt ut sina
krokben, elak och listig som ett troll. Och
barndomens hårdhänta saga avslutas med det stora
enviget med fadern-jätten, som sonen till sin
häpnad och fasa slår till marken. Samma
folksagestämning vilar också över fortsättningen,
över vandringsåren. Där skymtar veliga
personer och komiska, original och folkliga
berättare. Två makabra självmord springer fram som
ur en dröm, från en sjukvårdare i ödemarken
kommer han som genom ett under undan med
livet. Till och med hos de många snaror som
det gamla Sveriges överklass med
skräckinjagande uppsyn och, som den trodde, med stor
slughet gillrade för den framträngande arbetar-
rörelsen, finns något av trollens valhänta,
klumpiga och groteska metoder.
Men i olikhet mot folksagorna vinner Gustav
Hedenvind-Eriksson inget kungarike, och om
han har vunnit prinsessan så låtsas han i alla
fall inte om det. Sagostämningen inkräktar inte
på hans verklighetssinne och den bestämmer
inte hans sätt att sluta stycken. I självbiografien
bryts dessutom förtrollningen redan därigenom
att han på slutet, som den fine och belevade
man han är, känner ett behov av att tacka dem
som uppmärksammat honom, och mitt i detta
språk av hundraårigt kärnvirke, mitt bland
denna folksageartade och homeriska värld stöter
man plötsligt på den ena kända figuren efter
den andra ur nutidens litterära, svenska liv. Det
blir några rader av generös tacksamhet, men
man lyssnar förstrött. I gengäld är Hedenvind
beundransvärd när han i förbifarten talar om
sina förläggare: det sker med ett upphöjt lugn
som verkligen är olympiskt.
I Hedenvinds sällskap befinner man sig
överhuvudtaget — och det är kanske till slut det
mest karakteristiska — på en gång så nära
marken som man kan önska och i stratosfären.
Han brukar världen och brukar den inte. Och
man förstår att Montaigne, som han två gånger
apostroferar, ska tillhöra hans
älsklingsförfattare. Hedenvind tillhör det viktiga fåtal svenska
författare vilka har något att lära om konsten
att leva. Han har blivit "kallhamrad" på det
rätta sättet: "lika okänslig för kritikens
tveksamhet, motvilja eller likgiltighet som för mina
svårigheter". Han har lärt sig den rätta
"tidlösheten": att på en gång "leva i det förflutna,
i stunden och i framtiden". Och när han
konstaterat att han inte har jagat efter pengar och
frågar sig om han har jagat efter lyckan, svarar
han: "Så barnslig var jag aldrig — icke ens
som pojke, tror jag." Knut Jaensson
Lyrisk katalogisering
Bernt Erikson: Gräset vajar på
menedar-graven. Nymans bokförlag 1944.
9:50.
För ett par år sedan gav Bernt Erikson ut
en samling ungdomligt experimentell prosa,
"Namnet är människan". Den talang man där
kunde upptäcka har betänkligt gått vilse i den
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
