Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och en roman som strängt taget handlar om
samma ämne.
Hur det var att tillhöra den redan tidigare
åtskilligt kantstötta delen av det borgerliga skiktet
och dra sig fram i Petrograd, när revolutionens
stormvind svept över dess gator och torg — det
är ett ämne som denna författarinna behärskar
och kan i grunden. Hennes självbiografiska
skildring — "Det kommer en morgondag" —
börjar med "en stad, vars barn jag var". Staden
är alltså Petrograd, som en gång hette S: t
Petersburg och sist och kanske slutligen fick namnet
Leningrad. Om staden vid Neva vet hon besked:
hon skildrar den med en tydlig betagenhet som
inga hungerupplevelser har kunnat utplåna. Hon
skildrar den i regn och i sol med dess Kajer
och Prospekt och Linjer. Ett barns alla tidiga
och outplånliga minnen av detta stadsliv återger
hon med graciös konst. Fastän de händelser hon
berättar om är tyngda av hemskhet och
ödesdigert allvar kvarlämnar hennes berättelse inget
beklämmande intryck. Det måste bero på en
medfödd lätthet i lynnet, ett drag av lekfullhet
och behag. Den som berättar historien var dotter
till en namnkunnig professor. Modern hade växt
upp i England för att sedan med sin make leva
i S:t Petersburg. Redan före revolutionen fick
familjen erfarenhet av kampen för livets
nödtorft. Kanske är det förklaringen till att när
sedan livet blev en jakt efter den fattigaste beta
bröd, stod de av familjen, som då levde, rycken
bättre än många andra borgerliga som först då
fick se sitt lösöre vandra till pantbankerna och
den svarta börsen. Om professorsdotterns liv i
den tsaristiska flickskolan Xenia berättas mycket
livligt och underhållande: det är ännu på sätt
och vis idyllens dager som faller över detta
avsnitt. Men kriget kommer alltmer att trycka sin
prägel på staden vid Neva.
Livsmedelsupploppen tilltar, matköerna blir längre och längre,
ridande kosacker paraderar allt oftare på gator
och avenyer. Det är 1916: "Jag hörde
förutsägelser om nederlag och hungersnöd. Ordet
Revoljutsia hörde jag däremot aldrig nämnas.
Hade jag gjort det hade jag kanske givit det
mitt gillande. Ett års krigsarbete vid
Obu-chovskij hade övertygat mig om att det stod
långtifrån väl till i självhärskardömet."
Smutsen och fulheten breder ut sig alltmer;
kristidsjobbarna dyker upp likt asgamar. En dag
är revolutionen där, rödgardisterna, tjekan,
husundersökningarna, spikbeslagna stövlars tramp
i korridorerna. Författarinnan tillhörde på intet
vis de politiskt initierade: hon var bara en
åskådare av revolutionsdramats yttre
manifestationer, vardagslivets förvandling. Men för henne
som var av borgerlig härstamning blev ju livet
just ingen dans på rosor. Den heroism hon
utvecklade för att klara livhanken i en tid då bagare
och specerihandlare stängt butikerna, måste man
anse beundransvärd. Många olika födkrokar
prövades, tillfälliga jobb som nödtorftigt kunde
hålla livslågan flämtande. Till slut griper hon sig
an med historiska studier och får anställning
vid en Rabfak (arbetarfakultet) — det sker
någon gång 1921. Hon är då beredd att möta
den femte vintern i isoleringen; det råder
fullständig hungersnöd i Ryssland, och det är nu
American Relief Administration griper in för
att söka avhjälpa det värsta av den enorma
nöden. Hur författarinnan lyckas erhålla ett
visum och till slut — under över alla under! —
ett pass från Kreml, tillhör det andlöst
spännande i denna skildring. Hon lyckas till slut
efter oerhörda ansträngningar erhålla tillstånd
att för hälsans vårdande resa till släktingar i
utlandet.
Är det liv som skildras i denna självbiografi
förenklat och reducerat till sina primfaktorer,
så gäller detta inte mindre om den livsform man
möter i romanen "Frossia". Ett myller av
människor framträder i denna roman, hetsade
människor, hungriga och hålöçrda människor:
individer som lever i en nödtid och under en
revolutionsepok. Deras strävan gäller att hålla
sig uppe för dagen, att skaffa de erforderliga
kalorier som behövs för att kronoen ska stå ut.
Frossia, huvudpersonen i denna roman, är
samma hoppfulla och okuvliga människa som
man möter i den självbiografiska skildrineen.
I hennes mun lägges en gång dessa ord:
"Hurdant livet är, så är det i alla fall liv, med
möjligheter till strävan och hopp, alltid hopp."
Svält, tyfus och kolera kan inte ta död på denna
gnista av hopp som finns inom henne. Många
rörande gestalter, livfullt tecknade, minns man
i denna skildring: Pernikov, f. d. kapten, och
hans hustru tillhör dem som inte blir moraliskt
anfrätta under detta kaotiska skede. Men mindre
motståndskraftig visar sig Lilian, deras dotter,
vara: en hal och njutningslysten opportunist.
Sympatiskt skildrad är kommunisten Tjerni,
trogen det parti han svurit sin ed. Och livet går
6 BLM 1944 ix
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
