Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
en erfaren filmman som på ett sällsynt naturligt
och ändå artistiskt filmspråk berättat denna
kavalkadhistoria om en engelsk medelklassfamilj
i en av Londons ohyggligt fula men ändå på
något mirakulöst sätt trivsamma förstäder. Vad
som händer denna familj under tjugu år mellan
två världskrig är på intet sätt märkvärdigt eller
psykologiskt djuplodat. Familjen Gibbons är
högst ordinär och dess glädjeämnen och
tragedier välbekanta för alla småborgare jorden runt.
Dess sätt att reagera är däremot typiskt engelskt,
och Coward har med tydlig sympati men utan
skrytsamhet framhävt vissa engelska
karaktärsdrag som förklarar den brittiska rasens sega
uthållighet och lugna framåtskridande. Man kan
rentav säga att han visar prov på verklig,
osentimental gripenhet och förmedlar denna gripenhet
till åskådaren på ett anmärkningsvärt sätt.
Därmed är vi framme vid filmens märkligaste
egenskap, dess utomordentligt övertygande realism.
Denna förutsätter hos Coward, Lean och andra
dirigerande medarbetare en iakttagelse av alla
karakteristika hos en bestämd socialgrupp i fråga
om bostadsförhållanden, möbler och
hushållsgrej or, vanor, klädsel, talesätt och tankegångar
som ett gallupinstitut inte hade kunnat göra
fullständigare och avgjort inte så levande. Denna
film är ett socialt dokument av bestående värde.
Realismen har vidare uppstått genom
skådespelarnas om möjligt ännu mera imponerande
förmåga att leva sig in i sina roller. En sådan
prestation som Celia Johnsons slitna
hemmahustru är utan tvivel en av filmkonstens stora
skådespelarinsatser. Men det är inte heller lätt
att finna minsta svaghet hos Robert Newton
som mr Gibbons, Amy Veness som svärmodern,
Alison Leggatt som svägerskan eller
överhuvudtaget någon av de uppträdande. När man
därtill lägger att kamerabehandling och klippning
är fullt jämförliga med de bästa franska
för-krigsfilmernas blir det klart att "De lyckliga
åren" — som även löst färgen med smak —
är en av de bästa engelska filmerna hittills. Att
den på grund av sin avsaknad av "stjärnor" och
glamour blivit en minimal framgång i Sverige
är ett beklämmande vittnesbörd om den svenska
filmpublikens ytlighet. Georg Svensson
Alla himlar öppna sig. Edmund Goulding.
Warner Bros.
Margaret Kennedys roman "The Constant
Nymph" har länge attraherat film- och teater-
folk och Basil Dean har med framgång
överflyttat den till scenen och vita duken — 1935
tillkom den första filmversionen med Victoria
Hopper och Brian Aherne i huvudrollerna. Året
innan hade Giraudoux och Jouvet presenterat
stycket för fransk publik och lagt ytterligare en
Athénée-succé till de föregående. Som sig bör,
stå också både Kennedy och Dean angivna i
förtexterna till filmversionen n:r 2, "Alla himlar
öppna sig".
Det är synd att detta ömtåliga stoff lagts i
händerna på Edmund Goulding, en man som
hittills inte haft några andra ambitioner än att
tillverka propra salongsstycken. Av Kennedys
skira pubertetspsykologi och Basil Deans vassa
replikföring har inte mycket lämnats kvar och
man har kunnat visa Hays-censuren en fullt
klanderfri barnkammarberättelse. Teaterdammet
ryker kring Sangers tyrolska slott kvävande all
poesi och inte ens Tessas charm har överlevt
den myckna sköntvagningen. Joan Fontaine slåss
tappert med sina råttsvansar och sin urvattnade
roll och visst är hon intagande, men något
skimmer står det inte kring denna Tessa. Hon skall
dock inte bara vara för ung för somliga saker,
som det heter, utan även för gammal för andra.
I slutscenen låter man henne länge fumla med
en vit gardenia för att understryka att hon dör
jungfru. Ja herregud, var det någon som trodde
något annat? Pavane
Phantom Lady. Robert Siodmak. Universal.
Hitchcocks mångåriga kumpan Joan Harrison
har ställt sig på egna ben och associerat sig med
den i raffel väl forfarne Siodmak och paret
presenterar nu som förstlingsverk "Phantom Lady",
en icke sensationell men omsorgsfull studie i
nervkittling. Man har dock bitvis förfarit väl
nonchalant när man t. ex. låter
manuskriptförfattaren — icke mördaren — undanröja ett
viktigt vittne (droskchauffören) och det är inte det
enda i storyn som är logiskt angripbart. Men
med rätta berömt är det avsnitt där Fila Raines
eggar upp batteristen (Elisha Cook j: r) för att
pumpa honom — det är ett stycke renodlad film
som alldeles spränger filmens ram, ett
orgiastiskt montage av starkt hetsande verkan. Det
utgör med sina sneda, gungande
kamerainställningar i sanning ett egenartat avbrott i den eljest
sansade berättarstilen. Något maniskt kretsar
filmens intrig kring en huvudbonad — är miss
Harrison hattfetischist ? Pavane
883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
