Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Gasljus. George Cukor. Metro-Goldwyn.
Med hänsyn till människolivets korthet är det
egentligen lättsinnigt att offra så mycket tid på
ett så enkelt opus som Patrick Hamiltons
"Gas-light" att man först ser det som pjäs och sedan
som film. Som jag redan beträffande pjäsen
hade anledning konstatera är "Gasljus" en klen
thriller såtillvida att åskådaren snart kommer
underfund med vari Nr. 9 Thornton Squares
dystra hemlighet består. Sedan man listat ut
vart husets herre beger sig på sina
kvällspromenader är det slut med mystiken, och kvar är
endast rafflet. Det består i att bevittna hur en
sällsynt otäck reptil till karl söker plåga
förståndet ur en sällsynt vän och vek kvinna, och
har man litet anlag för sadism kan ju sådant
vara nöjsamt — annars ej. Märkligt nog
förlägges numera dylika makabra
familjetragedier med förkärlek till ombonade viktorianska
miljöer. Det är som om vår upproriska tid hade
behov att lufta något slags faderskomplex
gentemot det solida tidevarv som till leda utpekats
som det gamla goda. Bara man nu i böcker eller
på film får syn på ett aristokratiskt hus med
litet för mycket torn på taket eller för mycket
gardiner för fönstren vädrar man mord och
vansinne. Skräckmöblemanget i gasljusfilmen
lämnar ingenting övrigt att önska och hela
inspelningen är ytterst vårdad utan att bjuda
filmälskaren på några egentliga överraskningar —
av ordinär best-sellerklass skulle man säga på
litteraturspråk. Charles Boyer spelar sin
synnerligen litet trovärdige sadist med mästerlig
disciplin och lyckas undgå löjet så när som på
själva sortien, då han får en viss likhet med
Peter Lorre. Ingrid Bergman är förbluffande bra
som hans offer, helt förtjusande att se på och så
naturligt, varmt mänsklig att hon nästan hoppar
ur den alltigenom oäkta ramen.
Georg Svensson
Väninnor (Old Acquaintance). Vincent
Sher-man. Warner Bros.
Inledning som ovan. Filmen verkar om
möjligt ännu mera utdragen än pjäsen och de
utvidgade miljöskildringarna ger ögat obetydlig
förströelse. De två väninnorna spelas av Miriam
Hopkins och Bette Davis. Den senare är den
ädla av dem, hon som skrev goda böcker utan
att tänka på förtjänsten. Virtuositeten präglar
denna gång alltför tydligt hennes spel och man
irriteras något av att hon bara gitter göra så
mycket av en mänskligt så absolut ihålig roll.
Miriam Hopkins offrar beredvilligt sin alltjämt
påtagliga attraktivitet på att spela sin hysterika,
ett mördande porträtt av
missromanförfattarinnan. Men filmen är själv missroman.
Georg Svensson
Kvinna utan samvete (Double Indemnity).
Billy Wilder. Paramount.
Wilder är en filmförfattare som här blivit sin
egen regissör. Manuskriptet har han i samarbete
med Raymond Chandler gjort på en roman av
James Cain. "Double Indemnity" (man
undviker helst den dumma svenska titeln) är som
en god, ruffigt raffig kalifornisk deckare, just
en sådan som Chandler kunde ha skrivit, alltså
kokt minst åtta minuter men ändå en aning
mjuk längst längst inne. Brott och erotik mixade
till en drink för förhärdade finsmakare, och
kriminalromantiken camouflerad bakom ett
sakligt beskrivande som aldrig höjer rösten.
Spänningen pressas upp stillsamt och obarmhärtigt
med blicken nyktert fäst på manometern. Som
thriller är "Double Indemnity" absolut
toppklass, som film fylld av fint observerade detaljer
och suggestiva situationer. Dialogen är snabb
och sprakande, spelet (Barbara Stanwyck, Fred
MacMurray, Edward S. Robinson) kongenialt.
Vad filmen handlar om? Ja, det bör ni unna
er nöjet att själv ta reda på. Georg Svensson
Månen har gått ned. Irving Pichel. Fox.
I sin ockupationsroman och -pjäs undvek
Steinbeck med avsikt att lokalisera handlingen
till ett bestämt land för att därigenom kunna
lyfta upp konflikten över dagens lidelser till den
klassiska tragediens idéplan. Därför gjorde han
också figurerna, särskilt på ockupantsidan, på
en gång mera mänskliga och mindre
individualiserade än han förmodligen skulle ha gjort om
han preciserat rum och tid. Filmen, som först
nu frigivits av den svenska censuren, följer troget
originalet men förlägger handlingen öppet till
Norge. För de realistiska krav som därmed gör
sig påminda håller Steinbecks stiliserade
händelseförlopp och idédiskussion inte riktigt
måttet. Ändå är det en film med en viss resning och
verkan, skickligt spelad av framför allt Sir Cecil
Hardwicke som ockupationschefen och Henry
Travers som borgmästaren. Georg Svensson
884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
