Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tären av äventyrlig upplevelse, eftersom hon
inte har några fasta grunder eller schabloner att
gå efter, utan helt förlitar sig på den "ömtåliga
inre kompassen". Någon gång händer det väl att
ambivalensen avstämmes med hj älp av en ganska
enkel och nykter common sense, men
ambivalensen har då alltid varit tillräckligt intensiv
för att helhetsresultatet ska vara rikt på
över-och undertoner samt intressanta bindningar.
För att förmedla sina intensiva litterära
upplevelser har Margit Abenius till förfogande en
mjukt ciselerad prosa, som möjligen kan verka
en aning anspänd men oftast är förtätad,
träffsäker, meditativt varsam och melodios, även om
tonfallet och stämningen är ganska skiftande.
Denna författarinna har nämligen inte enbart
sinne för linje, allvar och konsekvens, hon har
också kapriser och poetiska infall, och dessutom
en naturlig fallenhet för sunt förnuft, som bland
annat tar sig uttryck i citerande av kloka sagor
och folkliga ordvändningar—och som i sin tur är
ett naturligt komplement till den sida hos henne,
som vetter åt naturbarnet och den självironiska
fantasten, denna nyckfulla varelse som inte älskar
de rakaste vägarna utan vill gå motsols, vara
preciös och underfundig. Den djärvhet som hon
så ofta lägger i dagen i sin ridderliga strid för
sina älsklingsförfattare är på ett mycket
charmerande sätt förankrat i en viss försiktighet och
skygghet, många av sina mest stimulerande och
luftiga uppslag låter hon gå några steg på en
farlig lina — graciösa men också lite ängsliga
steg — och så återkallar hon dem plötsligt till
utgångspunkten, innan de har hunnit över den
farliga och bottenlösa klyftan!
Även om Margit Abenius i likhet med Klara
Johanson känner ett alldeles speciellt ansvar för
sina skrivande medsystrar, kan man också säga,
att hon framför allt intresserar sig för "the
in-dependent souls", de inåtvända, fristående och
problematiska. Men även bland dessa kan man
urskilja två huvudtyper. Sin beundran och
längtan men också sin skarpsynta förståelse ägnar
hon trotsarna av "raka linjen", de lidelsefulla
och uppriktiga offren för en konventionell
moralism, kämparna för en djupare eller enhetlig
livssyn, men sin mera kamratliga och
svår-modigt uttolkande medkänsla ägnar hon de
mångtydiga, brustna och fragmentariska, "de
knyckiga och blixtrörliga", de överkänsliga
och bisarra hos vilka det djupast personliga
måste anlägga mask, ironisk förklädnad eller
slarvigt pansar. De bästa essayerna är kanske
för övrigt de som behandlar Klara Johanson,
Emily Dickinson, Karin Boye och Birger
Sjöberg, men ingen är likgiltig, alla kommer med
personliga synpunkter och försynt intensiva
formuleringar. I essayen om "Det enkla och det
sammansatta" får man slutligen den polära och
fruktbara spänningen i Margit Abenius’ kritik
i synkroniserad form: den ständiga svängningen
mellan det enkla (absoluta) och det
komplicerade (relativistiska) och förståelsen för vitt
skilda diktartyper. Essayen är en intelligent och
på intet sätt högtravande eller pretentiös
tankelek, ett försök att fånga in alla de brokiga diktar
-typerna inom fyra kategorier, som bestämmes av
den olika spänningen mellan innehåll och form
i deras verk. Resultatet blir diskutabelt, vilket
väl också var meningen; sådana olika diktare
som Hjalmar Söderberg, Fröding, Valéry och
Kafka hamnar till exempel i samma kategori,
och en Karlfeldt förklaras ha både
sammansatt form och sammansatt innehåll. (Enligt min
mening har han det enklaste innehållet av alla
de större svenska lyrikerna.) Men till en
essaysamlings viktigaste uppgifter hör att egga till
motsägelser och privata tankeutflykter, att röja
nya vägar mellan olika diktare och till synes
oförenliga ting, och alltså hör detta systematikens
impromptu till samlingens mest stimulerande
saker.
Genom sin lyhördhet, sin ömsinta varsamhet
i omdömet och sina höga krav på sig själv har
Margit Abenius de sista tio åren skapat sig en
stark ställning inom svensk kritik, och hennes
essaysamling, där det mesta bär det
genomreflek-terades och långsamt utkristalliserades prägel,
understryker ytterligare hennes originalitet och
kritiska rang. Hennes starka hävdande av det
alltid undanträngda skapande livets villkor och
rättigheter, hennes intensiva tidsupplevelse
försäkrar henne om en plats som medskapare av
efterkrigstidens andliga och kulturella klimat.
Erik Lindegren
Okuvlig
Amelie Posse: Mellan slagen. Natur och
Kultur 1944. 12:—.
Amelie Posse, den oförbränneliga, har under
fristunderna mellan sjukdom, flyktingsarbete och
otaliga andra mödor haft krafter kvar att samla
905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
