Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
AMELIE POSSE
och överarbeta ett urval av sin publicistik. Det
sträcker sig från 1929, då hon offentliggjorde
sin första artikel, fram till det år som är.
Naturligtvis är det en plockbok, men det roliga med
den är, att författarinnan själv är lidelsefullt
närvarande på varje rad, att man bakom det
skrivna hela tiden förnimmer en varm och
levande stämma, mer varm och mer levande än
de allra flesta. Och dessa i och för sig efemära
artiklar, uppsatser och tal spegla dock ett stycke
europeisk historia, intensivt och smärtsamt
upplevd med hjärna, hjärta och nerver av en
utlandssvenska med dennas fria syn på både
främmande och svenskt.
Amelie Posse har den födda aristokratens
egenskap att aldrig låta sig förbluffas, att med
orubbligt bibehållen kontenans röra sig i vilka
kretsar som helst, även de mest bisarra. Vad hon
berättar från olika världar i Paris kring 1930,
en mumifierad och en modernistisk, är av hög
och dråplig komik. Inte minst häpnar man över
de hyllningar som kommo den tyske
fäsörskri-benten Emil Ludwig till del. Sannerligen, man
behöver inte ha varit nazist, bara vilken hederlig
tysk som helst för att ha reagerat mot att denna
minst sagt tvivelaktiga personage firades som
representant för tysk kultur. Men det var på den
tid, då de paneuropeiska fantasierna flögo som
högst i Briands och Herriots Frankrike. Amelie
Posse var redan då klarsynt nog att inse, att en
revision av Versaillestraktaten främst skulle gå
ut över de små nationerna — den insikten var
sällsynt eller tystades ned här hemma! Men hon
levde mitt i Europa och hade den oskattbara
förmånen av personlig kontakt med två av dess
finaste och skarpsinnigaste statsmän, Masaryk
och Benei, av vilka hon här givit vackra
idealporträtt. Därför förstod hon också genast den
ödesdigra betydelsen av den storpolitiska doublén
i Marseille 1934, då två av nazismens
skickligaste motståndare, Barthou och Alexander av
Jugoslavien, ljöto döden.
Vid sidan av denna klarsynthetens linje går
också en linje av naiva illusioner, som det
inte skulle falla denna hederliga människa in
att nu, efteråt, försöka smussla bort. Mänskligt
sett är det inte svårt att förstå det ångestfyllda
modershjärta, som 1935 stämde upp ett
pacifistiskt nödrop i tidskriften Tidevarvet; lejoninnan,
som vädrade hotet mot sin avkomma, gav till
ett rytande, vilket väckte genljud både i Sverige
och Europa. Att de hemmasvenska
tidevarvsdamerna inte förstodo bättre, förvånar ingen,
men att Amelie Posse inte anade, att denna
småstats- och kvinnopacifism direkt arbetade
nazismen i händerna, det är otroligt, det är
häpnadsväckande. Nå, upptäckten blev desto mer
fruktansvärd för henne!
Eljest har utlandssvenskan haft en rad
sanningsord att säga om och till sina kära
landsmän. Då hon prisar dem för frånvaron av
korruption, undrar man bara, om hon inte
observerat den typiskt svenska formen av korruption,
kära-bror-korruptionen, i och för sig lika farlig
som den pekuniära och redan av salig Carl
Johan rubricerad som Sveriges fördärv. Med
rätta har hon brännmärkt förkrigsårens svenska
ovilja att höra talas om det annalkande
krigshotet; den som skriver dessa rader — alltså en
vanlig svensk genomsnittsintellektuell — som
alltifrån Hitlers makttillträde var på det klara
med det nya världskrigets oundviklighet, var
under åren 1933—39 alltid lika chockerad över
denna förstockelse och brist på elementär
politisk insikt. Man tangerar här det allra bästa hos
Amelie Posse, det som bekväma, fantasilösa
906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
