Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ämbetsmän och konjunkturpolitici kalla hennes
tjatighet och bråkighet, hennes fixa idéer. Det
är tack vare dessa välsignade egenskaper, som
hon kunnat göra så storartade insatser i
flyktingsarbetet och som så många oskyldiga
människor räddats undan tortyrkällare och
döds-fabriker. De ängsliga och högviktiga byråkrater,
som irriterats av Amelie Posses outtröttliga iver,
kunna här med skammens rodnad på sina kinder
läsa om de tiotusentals människor, som, om dessa
herrar inte varit så ömkligt räddhågade, kunnat
ryckas undan en kvalfull död — för att inte tala
om dem som de skickat direkt i armarna på
Gestapo! Att Amelie Posse inte är mer
genomträngd av personlig bitterhet än hon är, synes
mig beundransvärt. Men den som är så positiv
till hela sin natur och står så mitt uppe i dagens
uppgifter går kanske fri från grämelsen över
försuttna tillfällen och felgrepp i det förgångna.
Med okuvlig vilja att leva, verka och hjälpa har
hon alltid nuet och morgondagen i sikte, och
hon står i intimt och innerligt förbund med de
makter som främst av alla äro de skapande och
uppbyggande i människors liv: godhet och
klokhet. Holger Ahlenius
Ungdomsskeppen
Gösta Attorps: Ungdomsskeppen. Wahlström
& Widstrand 1944. 7: 50.
I sin nya bok, "Ungdomsskeppen", har Gösta
Attorps samlat en rad uppsatser handlande om
den klassiska pojk- och äventyrslitteraturen.
Författaren betonar i den litet för anspråkslösa
inledningen dera stora betydelse tio- och
femtonåringarnas läsning har för deras litterära smak
senare i livet och uttrycker en förhoppning att
hans bok i "någon mån" skall bidra till att öka
intresset för de klassiska ungdomsböckerna och
därigenom också indirekt för den "riktiga"
litteraturen. "Ungdomsskeppen" är emellertid så
god essaykonst och så rolig essaykonst att
Attorps inte alls hade behövt vifta med någon
pedagogisk ursäkt för att han sysslat med
barnböcker, även om det ju i och för sig vore
glädjande om någon fader eller moder av denna bok
föranleddes att köpa hem någonting av
Stevenson, Kipling eller Jules Veme åt sina
uppväxande ungdomar. "Ungdomsskeppen" roar
och fängslar alltifrån den inledande uppsatsen
om "Huckleberry Finn’", i vilken Attorps
analyserar fram "dygdens raka stam" ur
"kläng-verket av vanartighet" hos den stackars Huck,
allt intill den avslutande essayen över "De tre
musketörerna", vilken är ett festligt sprakande
äreminne över Alexandre Dumas, "denne glade
och struttande negerhövding" som i en lycklig
stund skapade Atos, "en av de aristokratiska
människorna i världslitteraturen, en av de
fullständigt ädla och ändå levande".
Vad Attorps sätter värde på i dessa böcker,
i "Jorden runt på 80 dagar", i "Kim" och
"Djungelbokera", i "Treasure Island" och
"Kid-raapped", i "Fältskärns berättelser" och "Lorna
Doone", är den enkla sakligheten, den
ursprungliga fabuleringsglädjen, den äkta naiviteten, den
drastiska repliken och något som han träffande
kallar för den episka trevnaden. Han ger
smakbitar och drar fram era rad gestalter. Ur den
öken som Coopers romaner utgöra träder
Skinnstrumpa fram, ur "Fältskärns berättelser"
kommer den krutosande och
blitz-donner-kreutz-pappenheim-dånande kapten Larsson, ur "Lorna
Doone" den oförliknelige John Ridd. Läsaren
får lära känna både "Djungelbokens" stämning
av paradismorgon och den anda som bär upp
Marryats sjöromaner, denna muntra okuvlighet
som synes vara engelsmännens speciella arvedel
och som under tidernas lopp indirekt vållat
trenne diktatorers fall, därför att ingen av dessa
diktatorer, Napoleon, Mussolini och Hitler,
förstått den tillräckligt för att taga den med i sina
kalkyler. Finast och mest nyanserat behandlar
Gösta Attorps Stevenson, både dera Stevenson
som skrev om "livets glans" och den som skrev
om "jordelivets intighet i sig själv".
Det finns både humör och humor i denna
Gösta Attorps’ resa kring äventyrens parnass.
Även den som karaske inte alltid är fullt ense
med Attorps, som tycker att Stevensons
"Kid-napped" borde sättas en hårsmån framför hans
"Treasure Island" eller att essayisten vid
presenteringen av John Silver inte gjort full
rättvisa åt denne strålande gamle skurks
fundamentala och monumentala ondska, följer honom
villigt, både till lands och vatten, både genom de
äventyr som mest torde intressera personer under
femton år och genom de själens äventyr han
ibland snuddar vid och som kanske mera
intressera dem som fyllt trettiofem eller fyrtiofem.
Elisabeth Tykesson
907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
