Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bondens bröd och ull
Tora Nordström-Bonnier: Året runt på
Biss-linge. Bonniers 1944. 6: 50.
"Året runt på Bisslinge", en samling kåserier
av Tora Nordström-Bonnier, är försedd med en
så förträfflig anmälan på baksidan att en i och
för sig villig recensent lätt kan komma av sig
redan vid ingången, ungefär som när de
oförståndiga av barndomens lärarinnor skrev upp
dispositionen till den efterlängtade uppsatsen
på svarta tavlan, därmed borttagande själva
meningen med det hela. Jag tycker precis som
baksidesrecensenten att "Aret runt på Bisslinge"
är "munter och spefull" i tonen och att den
har en viss fläkt av 1700-talshumör. Man möter
— för att här börja tala i egen person — en
klar och nykter hjärna, vaket öga, lätt och fyndig
skrivkonst. Författarinnan kåserar i de tjugutvå
kapitlen om hur det är att bo på landet och på
fullt allvar ägna sig åt modernäringen. I det
första kapitlet tecknar hon silhuetten av den
trädomskuggade uppländska gården Bisslinge
och låter den stiga fram genom tiderna som på
en historisk film. På 1700-talet ägdes Bisslinge
av Elis Schröderheim med maka, berättar
författarinnan, vilket herrskap trots skulder över
öronen bestod sig med en tjänstepersonal av
sjutton personer. Huset kallades då "en
högskola för det glättiga, det kvicka och det ömma";
det torde bland sina gäster ofta ha räknat
Bellman, vars hustru, Lovisa Grönlund, tillfälligt
var husmamsell på Bisslinge. Vi får nyttiga och
nöjsamma upplysningar om de förhoppningar
och besvikelser, de mödor och glädjeämnen som
är förknippade med bondens bröd som vi har
i magen och bondens ull som vi har — eller
borde ha — i rocken, detta enligt en gammal
sång av Thorild. Vi får bevittna en hästmarknad
som är mycket livfullt och åskådligt målad, får
en inblick i fåravelns stora besvärligheter och
gör en titt in i det moderna hönshuset där
tuppen är avskaffad och när han finns bara är en
dekorativ symbol för det irrationella och
romantiska i livet. Författarinnan berättar också
trevligt om gårdens folk från skilda landskap. Man
fäster sig mera vid folks ursprung på landet än
i staden, påpekar hon. (Ett undantag är
Uppsala, där man ofta frågar: "Vad är han för
landsman?")
Framför allt är dock fru Bonnier ute för att
bräcka fördomar och medla en smula mellan
stadsbor och lantbor, en uppgift som hon väl
lämpar sig för genom sitt klara förnuft och sin
kvickhet. Det torde till exempel vara en ganska
utbredd tro bland stadsbor att bonden
visserligen gnor och står i sommar, höst och vår men
ligger i något slags murmeldjursdvala om
vintern. Kapitlet "Vinterljud" må därför läsas som
vederläggning: det berättar om alla de idoga
hantverksljud som man om vintern hör på
bondens gård. Träffande skildras också vädrets
betydelse på landsbygden. Stadsbon knotar vid
hagelskuren: "Där gick min trevliga
söndagsutflykt!" Lantbrukaren tänker att där gick
års-förtjänsten.
Ibland passar inte den lätta stilen till ämnet.
"Herrgårdsslakt" är nervpåfrestande att läsa på
grund av sin okänslighet. Och vill man ha en
mätare på skillnaden mellan konst och
journalistik, så bör man jämföra detta med vad en Moa
Martinson eller kanske ännu hellre
Lo-Johansson i den av Tora Nordström-Bonnier med rätta
beundrade romanen "Traktorn" har skrivit om
samma ämne. Flyktingarnas öden kunde kanske
också trots all sympatisk välvilja ha tagits mer
"inifrån" som det heter.
Annars är "Året runt på Bisslinge"
underhållande, utåtriktad och nyttig lektyr. Jorden
kan bli trött av att odlas, berättar
författarinnan; den kan bli lintrött — redan efter ett år —
och fårtrött och vetetrött och trött på alla
möjliga sätt. Också människans hjärna kan som
bekant bli trött, till exempel problemtrött, och
vägra att vare sig ge eller ta emot. Tora
Nordström-Bonnier har den drivna, den borna
journalistens förmåga att göra stoffet aptitretande
också för den låte, den trötte och den okunnige,
att intressera för stunden och att upplysa.
Margit Abenius
Fritt ur hjärtat
Albert Viksten : Den stora kärleken. Bonniers
1944, 11:—.
Albert Viksten har ett stort och gott hjärta,
det vet var och en, som har läst någon eller
några av hans böcker, och den här gången har
han låtit det komma till tals utan omsvep. Han
har, förmodar jag, känt ett starkt och
oavvisligt behov att få bekänna sin tro på det goda
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
