Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verklig plats. Därför har det 1600-tal eller det
1 700-tal han längtar tillbaka till också någonting
halvt, någonting eliminerat över sig. Han kan
inte göra det åskådligt, bara förmedla doften
från gulnade bokblad och tummade handskrifter.
Ändå är det ofta just till det förgångnas
vardag han söker sig. Men själva visionen av det
upphägrande förflutna stannar liksom mellan
honom själv och den på grund av sin
inbindning, typografi eller sina
marginalanteckningar utan tvivel mycket suggererande lektyren.
Hj. Lundgren är kanske ett stycke av en diktare,
men han är det på något sätt för sig själv ensam.
Läsaren får i stället för verklig atmosfär en
massa fakta att bita i och ibland finns givetvis
också en del av självljuset kring dem kvar.
Första avsnittet innehåller huvudsakligen
person- och släkthistoria från Norrköpings horisont.
"Louis de Geers resejournal 1725—28"
förefaller vidare att vara en intressant bekantskap,
medan författarens eget "Sommarvagabondage"
mera verkar skrivet för egen räkning.
"Recrea-tiones Åkeröenses" hör till bokens mest positiva
avsnitt. Men för att återvända till de avslutande
prosaskisserna undrar jag om inte t. o. m.
tjuvpojken Harry Ahlberg skulle kunna rätta till den
tafatta beskrivningen av riggen (även Chapman
hörde till 1700-talet!) på modellskeppet
"Nordstjärnan" som författaren ägt som barn: "... till
mastkorgen löpte stagen med rep emellan att
klättra på" etc. Hj. Lundgren tycks i denna skiss
en smula vemodigt mena att han bytt sina
ungdomsdrömmars skepp mot en dekoration. På det
hela taget är det en sympatisk bok, präglad av
en viss egocentrisk älskvärdhet.
Debutanten Harry Ahlberg är liksom en
gång Ivar Lo-Johansson brevbärare. På omslaget
annonseras han som "hårdkokt", ett adjektiv
som blivit så utnött under hösten att man borde
börja differentiera det en smula. Som så mycket
annat har det blivit en uttryckslös etikett.
Förlagsreklamen kör en Ford av modell 35. Det
förefaller mig som om man med "hårdkokt"
(frånsett vissa även hos andra författare
förekommande licenser visavi det sexuella) kommit
att mena ett från Amerika, främst fabriken
Hemingway & Saroyan, importerat maner att
skriva på, i sig själv stilistiskt lika efemärt som
det ena eller andra sättet att dansa på. Heming-
ways stilfinter: upprepningar, långa, korthuggna
dialoger, spärrade "betydelsefulla" stycken etc.
har sin charm hos originalet, men det är en
farlig charm, för den kan lätt uppfattas som
trollerirecept och leda till ett slags litterär
coué-jargong.
Men gemensamt för de hårdkokta är väl också
att de helst vill betrakta livet som någonting
medfött hopplöst, meningslöst, mekaniskt,
tom-gångsartat. I så fall är Harry Ahlberg knappast
hårdkokt, även om hans syn är pessimistisk. Han
söker visserligen vara det i några av bokens
beredskapsnoveller, hans amerikanska stil firar
sina mest konstlade triumfer i deras ödsliga
verklighet-till-döds-leda. Men i andra berättelser
som den fina ungdomsskildringen "Lisbet
sjutton år" eller "Blå augusti och döden" skiner
ömheten igenom och själva hårdheten i
ytbehandlingen har fått ett suggestivt skimmer av
att vara tillkämpad, inte bara applicerad. Harry
Ahlbergs cynism är inte någon nessosskjorta
utan ett harnesk. I de novellistiska
barndomsminnena från Bastugatan tjänar de råa orden
och handlingarna till att dölja vad som inte får
röjas, vad som ännu inte får röjas — medan
minnesbilderna av dem obevekligt bränner sig
fast. Och även när han på andra ställen hyllar
ytlighetens, likgiltighetens och de onda eller goda
tillfälligheternas gudinnor har man ett intryck
av att han inte gör det för att hyckla någon
suverän attityd utan för att gömma sig själv.
Harry Ahlberg tillhör väl den generation av
unga författare som mellan de långa
inkallelserna och även annars på kvällarna efter arbetet
haft ganska liten tid att öva handlaget. Man ser
att’han gärna vill experimentera men att han av
tidsnöd tvungits anamma ett färdigt handlag.
Hans berättarstil har nog något av samma
mått-beställdhet som "min gråa svid, den tvåradiga
måttbeställda 140-kronorspajen från Carl Axel",
men man märker att den inte sitter på någon
skyltdocka utan på en människa. Hans debut är
blandad men intressant. Den långa sviten av
noveller — samtliga av värde — om
söderpojken Villy, som likt stumpar av en röd tråd
dyker upp här och där i boken, förefaller vara
brottstycken av en självbiografi som inte
slutförts. Är det så skulle man gärna återse den
i dess helhet i en mindre kantig, mera nyanserad
och mogen upplaga. Gunnar Ekelöf
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
