Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Artur Lundkvist: T. S. Eliots senaste diktverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
skaparkraft, omedelbarare verkan, mera
strömmande ingivelse.
Låt mig här anknyta till en kritisk
Eliot-studie i D. S. Savages bok "The Personal
Prin-ciple"1. Savage är poet av
Apocalypserikt-ningen och en skarp, oakademisk kritiker av
i England mindre vanlig typ. Han hävdar att
moralisten hos Eliot med tiden har tagit
överhand över konstnären. Fram till "The Hollow
Men" omsatte Eliot "den moderna
erfarenheten" i dikt av stark verkan, exakt, konkret,
realistisk. Numera rör han sig däremot med
generella uttryck för sin verklighetsupplevelse,
i en intellektualiserad värld, under religiösa
meditationer utan påtaglig bakgrund och
därför kraftlösa, svävande. Savage erkänner att
dikterna i "Four Quartets" är imponerande på
många sätt, men betecknar dem likväl som
otillräckliga uttryck för samlad erfarenhet och
som poetiska misslyckanden. Utan att avse det
inger de en känsla av tomhet och leda,
filosoferandet förenar sig icke med poesien,
bildinslagen verkar utifrån påklistrade det abstrakta
tankeskelettet. Och det beror på att den
moraliska impulsen hos Eliot ersatt den konstnärliga
vid skapelseprocessen, en funktion som den är
fullständigt oförmögen att fullgöra.
Detta hör ihop med Eliots speciella ortodoxi,
hans metafysiska, för att inte säga animistiska
traditionsdyrkan, och det är på den punkten
Savage sätter in sin huvudkritik. Eliot inlägger
ett mystiskt värde i system och former som
bara är stelnade människoskapelser, den
ortodoxa inställningen blir för honom liktydig med
sanningen själv, medan den i själva verket bara
är en allmänt erkänd uppfattning, som kanske
redan överlevt sig själv. I stället för
traditionens förnyelse och oavbrutna anpassning till
verkligheten kräver han underkastelse under
den, gör den till absolut auktoritet.
Oföränderligt bevarande i stället för levande förändring!
1 D. S. Savage: The Personal Principle. Routledge.
London 1944. 10 s. 6 d.
Men är det nu diktarens främsta plikt att
försöka på ett personligt, skapande sätt ge uttryck
åt sin verklighetserfarenhet eller att underkasta
sig en socialt erkänd auktoritets utvändiga
diktat? Svaret kan bara bli ett: fritt
värde-skapande inifrån eller också urartar
litteraturen till propaganda för det erkända,
etablerade, eller till meningslös underhållning.
Savage finner Eliot i grunden oreligiös, utan
tro, bara med en vilja till ett ortodoxt system,
ett påtvunget moralmönster. I den mer än
någonsin aktuella konflikten mellan diktaren
och samhället (som är en konflikt mellan den
fritt skapande individen och det planmässigt
fungerande kollektivet) ställer sig Eliot också
typiskt nog på samhällssidan. Med all sin
experimentella modernism har han alltid strävat
till det opersonliga, det kollektivistiskt
demokratiska, det historiska och ortodoxa. Han har
ständigt visat sin misstro mot originalitet och
personlighet, mot individen som centrum för
skapandet. Han har ihärdigt talat för behovet
att underordna individen någon yttre
auktoritet eller kollektiv princip: kyrkan, traditionen,
staten. Savage är böjd att återföra denna
inställning på Eliots amerikanska härstamning:
ett slags kolonialkomplex inför den europeiska
kulturen, yttrande sig som ängslig rättlärighet,
slavisk observans. Däri avslöjar sig en brist
på skapande självtillit, som kommer Eliot att
som diktare klänga sig fast vid samhället,
åberopande traditionen, vädjande till det
kollektiva. Det är hans tvivel på diktarens egen
skapande förmåga, hans unika värde och
betydelse, som kommer honom att ropa efter
disciplinering, underkastelse, opersonligt
funktionerande. Det är en inställning som måste
leda till sterilitet, såvida den inte redan beror
på sterilitet.
För att inte bli missförstådd betonar Savage
att kulturell kontinuitet och ordnade
samhällsförhållanden givetvis är en god sak också för
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
