Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Johnny Roosval: Mask och karaktär i svenskt 1700-talsmåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHNNY ROOSVAL
ligt och högst välkommet bidrag. Rehn var en
1700-talets klockarfar som skulle allting
bestyra: ritningar till tygmönster, möbler, fajans,
inredningar, även herrgårdsarkitektur,
dessutom var han grafiker och en tecknare av Guds
nåde. Vår idé om 1700-talet har varit
fragmentarisk utan Rehn, det är han som finns överallt
och fyller ut luckorna i bilden. Martin
Olssons med trygg pålitlighet byggda skildring av
"muntra hovintendenten" sekunderas av Carl
Hernmarck, som med sin speciella sakkunskap
ger en intressant närmare karakterisering av
Rehns betydelse för konsthantverket.
I kvintetten är Per Krafft d. ä. med alla sina
dygder den minste, varför Boo von
Malmborgs uppgift är en smula otacksam. Men
ramen är väl fylld. Man märker med
tillfredsställelse att författaren citerar vad August Hahr
i sin grundläggande Krafftmonografi säger om
konstnärens populära Bellmansporträtt: "Var
är den inneboende anden i denna bild." En
sådan karamellering är en grov misstolkning
av ett geni och borde icke få reproduceras, det
har redan gjort sitt till för att sentimentalisera
och försockra uppfattningen av Carl Mikael.
Malmborg karakteriserar eljest Krafft som
"vederhäftig" porträttör. För mig står det en
viss tråkighet över hans flesta arbeten — den
vackra dubbelbilden av barnen undantagen.
Men märkligt är det vitsord som Linné, denne
store iakttagare, givit Krafft angående sitt eget
porträtt, som var så likt att det "kann intet
förbättras".
Peter Adolf Hall är den siste i ringen. Hans
för en miniatyrist så enastående teknik med
synliga borstiga penseldrag belyses kort men
sakrikt av Axel Sjöblom. Det var tydligen
Halls självständiga, djärva revolution inom
detta eljest mest så konventionella område, en
revolution som tyvärr ebbade ut i intet efter
mästarens bortgång. Huvudartikeln om Hall
gives av Hallkännaren framför alla, Karl
Asplund. Han presenterar i utvidgat skick en
tidigare publicerad, ytterst värdefull studie. Den
är, ehuru alltigenom byggd på sakligt material
(en skatt av dokument, som Asplund återfunnit
hos Halls franska efterkommande och lyckats
föra till Sverige), i sin form nästan en fri
diktning, buren av författarens mjuka och rika
språk. Det är helt naturligt, eftersom Karl
Asplund är en diktare av facket. Men i viss
mån gäller det alla som här — och eljest -—
behandla 1700-talet. Det är som om miljön
förpliktade till en vårdad litterär form och en
strävan till konstnärlig ordbyggnad. Beror det
på atmosfären i 1700-talets salonger eller på
traditionen från den som först öppnade dess
dörrar för konsthistorikerna, Oscar Levertin?
Helt säkert på båda.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
