Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan: Rousseaus Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
J.-J. Rousseau: Confessions. 1781, 1788.
Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser. Svensk
översättning av David Sprengel.
Stockholm 1912—22.
Redan från början anslås de båda
huvudmotiven. Här stiger ett plågat geni, marterat
av förföljelsemani, kverulantiskt och ganska
egenrättfärdigt, plötsligt fram inför Guds tron
och eftervärldens tribunal, slår sig för sitt bröst
och utslungar de ofta citerade fraserna:
Yttersta domens basuner kunna ljuda, när de
vilja; med denna bok i handen skall jag träda fram
inför den högsta domarrn. Och jag skall säga med
hög röst: Se, detta har jag gjort, detta har jag tänkt,
sådan har jag varit. Jag har berättat det goda och
det onda med samma uppriktighet... Församla
omkring mig den tallösa skaran av mina likar, på det
att de måtte lyssna till mina bekännelser, ynka sig
över min us’lliet, rodna över min förnedring. Må
sedan de, var och en i sin tur, med samma ärlighet
öppna sitt hjärta invid foten av din tron; och jag
vill se, om en enda därefter vågar säga: jag var
bättre än den mannen!
— men efter en sida har fanfarerna tystnat
och en resa begynner, fylld av ständigt
överraskande upplevelser, stimulerande, unik och
förtjusande. Rousseau har haft dubbla
inställningar, om också inte båda varit lika medvetna
från början. Han har velat hävda sig, försvara
sig, anklaga och slå världen med häpnad
genom sin uppriktighet. Men allteftersom det
ena minnet efter det andra har stigit upp har
han med verklig förtjusning på nytt genomlevt
sin ungdom. Detta har gått så mycket lättare
som, enligt vad han försäkrar, hans fantasi får
sin rätta livlighet först par contraste: "Vill jag
skildra våren, måste det vara vinter, vill jag
beskriva ett skönt landskap, måste murar
innesluta mig." Och det är i England han
fullbordar "Bekännelsernas" fem första böcker, det
England från vilket han med utbildad
förföljelsemani flyr i vild panik, rädd att regeringen
ska hålla honom fången på sina öar, kanske
mörda honom. Följaktligen är Rousseau, i varje
fall i början av "Bekännelserna", på det bästa
humör — när han skriver dem. Och det
humöret är mycket smittsamt. "Vilken hugnad
finner jag inte i att tid efter annan försätta mig
tillbaka till min ungdoms lyckliga stunder!",
utbrister han spontant på ett ställe och läsaren
har för länge sedan konstaterat detsamma.
Vad de inledande takterna beträffar,
frambesvärjandet av yttersta domens basuner, de
första tonerna av denna missa solemnis med
tempobeteckningen allegro maestoso, så gav
de mig i min grönaste ungdom samma slags
underbara rysningar som långt senare den
första satsen i Brahms pianokonsert n:r 1. Jag
fann dem övermåttan storslagna och trodde på
varje ord som hade det kommit direkt från
Sinai berg. Sedan har jag tyckt mindre om
dem, ja funnit dem stötande, och nu återigen,
när jag varken positivt eller negativt tar
Rousseaus retorik på samma allvar, finner jag dem
högst mänskliga, nästan naturliga. Skulle vi
inte lite till mans tänka och känna på samma
sätt, om vi befunne oss i hans situation? Det
stötande ligger egentligen i att han säger det.
Och så i att han säger det så bombastiskt,
förstås.
Men när väl berättelsen börjar så blir mina
första huvudintryck för varje gång jag läser
om "Bekännelserna" desamma: jag njuter, jag
har strålande roligt. Det finns ingen möjlighet
att göra en resa genom 1700-talet — från dess
början till ett stycke över dess mitt — i ett
intressantare sällskap och på ett mindre
turist-betonat sätt. Det finns ingen författare i det
århundradet som kan tävla med Rousseau som
vagabond. Han går till fots och som det faller
sig. Ingen har rört sig i så många olika kretsar.
Det finns heller ingen från upplysningstidens
(eller förromantikens) dagar som har skildrat
sina livsintryck och sina upplevelser så
konstnärligt och så medryckande. Och slutligen
finns det överhuvud inte något så till den grad
epokbildande geni som så intimt har berättat
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
