Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Lindhagen: Finns det en svensk stil? Eller två sätt att skriva konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS LINDHAGEN
fel mer än utlänningarnas alla förtjänster, och
med en chauvinistisk inställning är problemet
om orsak och verkan klart a priori. Den
svenska konsten har nått sina högsta uttryck
inte tack vare utan i trots av impulserna
utifrån. Om författaren nödgas erkänna, att de
svenska konstnärerna under medeltiden många
gånger aldrig lärde sig att behärska formen, så
tar de revansch genom sin djupare och äktare
känsla. Den högre formfulländningen i den
kontinentala konsten stämplas som
konventionalism och ställs emot "den friska svenska
stilen". Svenskens psykologiska naivitet och
brist på intresse för människan blir ett värde,
när de resulterar i drastisk förenkling och
lyrisk innerlighet. Författaren talar om det
storvulna lugnet, den tillknäppta enkelheten
och glädjen över några få sirater som
äktsvenska stildrag, och den måttfulla och
förfinade smaken ser han vid behov som svensk
till sitt väsen. Härmed görs en dygd av
nödvändigheten — vi har haft hjälp av vår
fattigdom, som ofta tvingar fram de renaste, enklaste
formerna. Det är väl detta som Carl August
Ehrensvärd haft i tankarna, när han säger:
"i vårt nationella hjärtelag äro vi de simplaste
av alla nationer", och längre kommer
egentligen inte Lindblom i sitt sökande.
Det kan vara nyttigt att göra klart för sig,
att Lindbloms bestickande framställning ger
den svenska konsten "ej så som den var, men
så som den ädlaste kärlek det ville". (Härmed
avses givetvis den ledande helhetssynen och
inte mängden av fakta som redovisas med all
vetenskaplig akribi.) Men om han inte själv
lyckats fördjupa vår uppfattning om
national-karaktären i vår konst, så har han ändå med
sin bok skapat en plattform för en djupare
förståelse av den. För att ge en sannare
helhetsbild av alla de områden, där en svensk stilvilja
fått ta sig uttryck, har han i den "stora"
konsthistorien gett hemortsrätt åt konsthantverk av
alla slag, åt inredningskonst, bokkonst, träd-
gårdskonst, stadsbyggnadsplanering,
allmogekonst (där är man åtminstone säker på att den
är gjord av svenskar!) och den förhistoriska
konsten, allt detta som man förr fick söka
samman i en mängd specialavhandlingar. Det är
något av en pionjärbragd att inlemma alla
dessa konstens styvsyskon i den stora familjen
och därigenom skapa en helhetsbild, som är så
mycket rikare än förr, så nära det levande
livet. Det är ju samma väg som den moderna
museitekniken slagit in på i sina
miljöuppställningar för att ge konkretion åt bilden av
det förgångna. Konsten ses som en rent
mänsklig angelägenhet, som en funktion både av
människans drömmar och hennes materiella
betingelser och inte bara som en samling
stildokument. Med alla medel vill författaren göra
konstverken begripliga, sätta dem i en rent
mänsklig relation till oss. Folktro och religiösa
myter, människouppfattning och natursvärmeri,
gesällernas levnadsvanor och kungliga
förordningar och mycket mera får vara med och
fördjupa orsakssammanhanget och ge liv åt
framställningen. Och porträtten får något mer
väsentligt att säga när författaren då och då
ger oss en glimt av den avbildades livsöde. Det
överflödar av pittoreska smånotiser om allt
mellan himmel och jord, om när man började
rödmåla husen här i landet eller om vad
rågaxen i Karl XI :s hatt i slaget vid Lund i
Ehrenstrahl ryttarporträtt hade att betyda.
Man skulle kunna säga att Lindblom bedriver
kulturvetenskap, exemplifierad genom
konstverk.
En uttolkare av nationalkaraktärer får inte
vara bekajad med något övermått av
hämningar och bör nog — liksom Lindblom —
räkna närmare släktskap med Olaus Rudbeck
än med Ranke. Han är en mästare i konsten att
förenkla — för att ge pedagogisk slagkraft,
och låter t. ex. rokokon börja redan år 1720
för att slippa laborera med övergångsstilar.
Hans värderingar och karakteriseringar är ofta
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
