Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Gabriel Marcel. Dramatiker och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
— och detta gäller de flesta av Marcels
dramatiska gestalter — är den, att de intuitivt eller
medvetet upplever människolivets själva
grundproblem inom sig själva i form av olidlig
tragik. Det typiskt franska är, att Marcel — för
övrigt i ordalag, som kommer en svensk läsare
att tänka på Lagerkvist — avvisar allt grumligt
fiskande i det undermedvetna och ställer kravet
på klarhet. "Jag anser, alltså, att dramat bör
tala ett tydligt språk; den tragiska lyrism, som
jag eftersträvar, är en det klara medvetandets
lyrism." Denna har ingenting gemensamt med
den ångest man känner på tröskeln till det
outtalade, den vaga oro, som griper en inför det
dunkla mysteriet. Det gäller nu, säger den unge
Gabriel Marcel, att visa mod och inte längre
stå som ett barn, som i sin förskräckelse inte
vågar slå upp dörren mer än på glänt. Vad vi
har att göra, är att gå rakt på och spänna
blicken i de förbjudna hemligheter, som de
flesta nöjer sig med att vandra runtomkring —
i en njutningsblandad oro. Denna hållning
kunde försvaras, så länge den var uppriktig.
Men nu har vi kommit därhän, att våra
förfäders agnosticism förefaller oss komisk; vi
ser i den ingenting annat än intellektuell lättja.
Vi har insett, att andelivet är en levande
verklighet och ingen illusion; en andlig värld, som
vägrar att låta sig fattas med tanken har för
oss inget intresse.
Gabriel Marcel vänder sig i detta företal till
en bestämd sorts läsare — "alla dem, som
inför det inre livets djupa avgrunder har känt
den rysning, som man känner inför
oändligheten ... Jag skulle vilja säga, att denna bok
vänder sig till de religiösa och endast till dem,
ty undersöker man religionens väsen, skall man
finna, att den inte är ett objektivt credo på
vissa transcendenta verkligheter och inte heller
en lagbok av moraliska föreskrifter; religion
är en tro på livets absoluta värde, inte ett
upphöjande till gudomlig rang av ett naturligt
fenomen utan förvissningen om att det inte
finns någon annan sannskyldig verklighet än
andens, och att det övriga icke existerar. Denna
tro är grundvalen för min bok."
"La gråce" är ett präktigt drama i fem akter,
som mot varandra ställer den av tbc angripne
Gérard och hans unga hustru Frangoise.
Sjukdomen och ångesten för döden kommer Gérard
att närma sig religionen, i vars mysterier han
blir djupare införd av en ung missionär. Han
har ett stormigt förflutet, där han icke nekat
sig något, som hans sinnen begärt; han känner
nu plågsamt sin orenhet. Han har dessutom den
föreställningen, att hans hustru gift sig med
honom uteslutande av andlig sympati. Det
förhåller sig emellertid alldeles tvärtom. Frangoise
avskyr den puritanska, hämmade uppfostran
hon fått och har under en pseudonym skrivit
ett skådespel, som med sin djärva tendens och
sitt försvar för kvinnans frihet chockerar hela
Paris. Hon är själv på det klara med att hon
gift sig väsentligen av åtrå. Hon kan
följaktligen icke i sin makes utveckling se något annat
än förfall och hysteri: "Då du inte orkar älska
som en man, har du börjat försöka älska som
ett helgon", säger hon hånfullt. För Gérard är
nåden "en okänd andemakts oförutsedda gåva
som svar på mitt eländes och min orenhets
förtvivlade rop". För Frangoise är den ingenting
annat än "les flambes illusoires d’un cæur
qui va s’éteindre". Frangoise är övertygad om
meningslösheten i att försöka öppna sig för sin
make, att klargöra för honom, att han totalt
missuppfattat hennes motiv för äktenskapet:
"Vad skulle det tjäna till? Är inte själarna
ogenomträngliga för varandra? Varför skulle
man sträva efter att bli känd, sådan man är?"
Alldeles före sin död upptäcker Gérard sin
hustrus hemlighet, och han lever också ett
ögonblick upp: han grips av hennes egen
lidelse. Men det är för sent, han dör.
Åskådaren står oviss, om han verkligen når fram
till en visshet, eller om hela hans religion bara
var en illusion.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
