Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Ilmar Laaban: Fransk lyrik under krigsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LYRIK UNDER KRIGSÅREN
frön till en sådan reaktion funnits redan
tidigare: surrealismens tro på poesiens och
människoandens allmakt hade för många blivit allt
svårare att dela i en tid av alla värdens
förmörkelse. Medan poesiens uppgift för
surrealisterna varit en erövring och omskapelse av
världen utbredde sig nu en resignerad insikt
om människans totala ensamhet och
maktlöshet. "Återför poesien till dess vanmakt!" har
Patrice de la Tour du Pin sagt. Denna
grundinställning resulterar dels i en koncentration
på skuldens och syndens problem jämte en
nyformulering av den kristna frälsningstron,
som hos Jouve och Emmanuel, dels förtvivlan
och insikt om livets meningslöshet, som hos
en rad samtida prosaister (Camus, Blanchot,
Sartre). Samtidigt blev de under surrealismen
undanträngda retoriska och episka elementen
åter aktuella, eftersom poesien nu skulle
upphöra att vara ett självständigt
kunskapsinstrument, vilket den varit alltsedan Rimbauds och
Mallarmés dagar, och göras till en
uttrycksform för religiösa och filosofiska
tankeinnehåll. Det starka inflytandet från Hugo hos
Emmanuel är betecknande.
Den nya generationens andel i denna "nya"
poesi får dock icke överskattas. En mycket
viktig roll i reaktionen mot surrealismen har
spelats av äldre skalder, som antingen tidigare
tillhört surrealismen (som Aragon) eller
tidigare trängts i bakgrunden av den dominerande
surrealismen och först vid mognare år funnit
en helt personlig stil (som Jouve). Av rörelsens
förgrundsgestalter är sålunda endast Emmanuel
verkligt ung, under det surrealismens tillväxt
av unga begåvningar alltjämt är imponerande.
Reaktionens höjdpunkt torde nu också vara
passerad. Redan på ett tidigt stadium höjdes
varnande röster mot dess faror, särskilt mot
utsuddandet av gränserna mellan poesi och
religiös mystik, som tog sig uttryck till och
med i att poesien uppfattades som ett slags
"andlig övning", och mot de formalistiska ten-
denserna att använda surrealismens tekniska
landvinningar i en parnassisk estetiks tjänst.
Kritikern George Lorris skrev i en artikel med
titeln "Déclin de la poésie": "Av dessa ramar
som Rimbaud, Mallarmé och surrealisterna
söndersprängde har våra nuvarande poeter
hopsamlat spillrorna och gjort leksaker av
dem." (Jenom Frankrikes befrielse har nu den
retorisk-agitatoriska poesi som företräddes av
en stor del av Emmanuels och Aragons diktning
under ockupationsåren förlorat sin aktualitet
och nya ideologiska problem har dykt upp.
Redan för flera år sedan framhöll den till
England flyktade Jacques Brunius att kriget skapar
endast "medelmåttiga och provisoriska" nya
myter i stället för de gamla som det kullkastar,
han befarade en "ny era av nationell kretinism"
och lovprisade Dadas renande och hälsosamma
verkan efter förra kriget. För att åskådliggöra
de omvärderingar som försiggår i dagens
Frankrike citerar jag ett uttalande från 1944
av Max-Pol Fouchet, redaktören för Fontaine,
som under flera år var den nya klassicismens
högborg: "Man känner inför dessa
publikationer (de av Breton m. fi. från New York
utgivna surrealistiska tidskrifterna och
samlingsverken) att våra tidskrifter, och jag undantar
icke Fontaine, sedan 1940 upprepar sig själva,
följer varandra i gåsmarsch i samma
’litteraturens’ hjulspår, icke utan lättja och slöhet,
icke utan fattigdom i sökandet. Och inför det
surrealistiska experimentet består i sista hand
endast några ytterst få verk av utomordentlig
kvalitet, medan allt annat, mellan äventyret
och förträffligheten, försjunker i
medelmåttighet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
